Eftersom databasen till det forum jag hade tänkt ha uppvisade felaktigheter redan från början och jag därför tog bort det igen, tänker jag istället skriva ner lite blandade tankar om och kring cykling här istället.
Om jag måste ta mig fram längs en hårt trafikerad väg, i synnerhet en där hastighetsgränsen är högre än 50, använder jag givetvis cykelbanan om det finns en sådan. För övrigt väljer jag nästan konsekvent bort dem, fastän lagen säger att cyklist skall köra på GC-bana om sådan finns. Nå, här är ett knippe anledningar till varför i varje fall jag hellre väljer körbanan:
Om någon frågar mig, så anser jag att det borde vara förbjudet att cykla på cykelbanor. Det är betydligt mycket säkrare att cykla på den vanliga körbanan, ty där tvingas bilisterna behandla även cyklar som fordon vare sig de vill eller ej.
Nu skall jag i ärlighetens namn dock nämna att de flesta bilister är mycket hänsynsfulla enligt mina erfarenheter. Den utan varje jämförelse mest hänsynslösa trafikantgruppen är fotgängare. Bara en sådan sak som att 95 av 100 fotgängare går på höger sida på GC-bana, talar sitt tysta språk. På landsväg går alla på vänster sida, så som man har fått lära sig redan som barn.
I samma ärlighetens namn måste jag tyvärr nämna att det även finns åtskilliga lika hänsynslösa cyklister. Dock skulle trafiksituationen bli ansenligt mycket bättre på GC-banor om fotgängarna konsekvent gick på vänster sida, och om de höll lite uppsikt bakåt då de går i bredd. Det senare gäller givetvis även cyklister som cyklar i bredd.
Ett försök till en lista över sådana förtretligheter som vi cyklister inte själva råder över kan se ut så här - om man bortser från is och snö samt olyckor. Listan är inte definitiv och inte heller särskilt väl viktad - jag har inte ägnat år av filosofiska teoribyggen på att förfina den och gradera alla hemskheter. Allt har jag lyckligtvis heller inte upplevt själv, utan bara tänkt mig in i:
Teoretiskt sett är svaret, ja, men bara om man bortser från friktion, luftmotstånd, vägbeskaffenhet och andra faktorer.
I realiteten förlorar en cyklist alltid vid en uppförsbacke, oftast både kraft och tid. Detta kan enkelt åskådliggöras med ett logiskt resonemang nästan helt utan matematiska beräkningar. Betänk dock att matematiska ekvationer aldrig brukar ha språng, varför man kan utgå från att den ger ett steglöst svar vid en steglös ökning av den obekanta faktorn.
Tänk dig att du brukar hålla en marschfart på 20 km/tim. Då tar det exakt en timme att cykla 2 mil på en helt flack väg.
Tänk dig nu en uppförslöpa som är en mil lång och vilken följs av en lika lång nedförslöpa. Den är inte brantare än att du kan hålla, låt säga 15 km/tim. Vad hastigheten i nedförslöpan blir är inte intressant att räkna fram just nu.
Tänk dig istället en uppförsbacke och nedförsbacke av vardera en mils längd. Tänk dig vidare att uppförsbacken är så brant att du bara orkar köra i 10 km/tim uppför. (Då tar det en timme bara att komma upp för backen.) Hur fort måste du då köra i nedförsbacken, för att komma fram till målet på en sammanlagd tid av exakt en timme ...?
Som sagt, en cyklist förlorar alltid på backar. Till skillnad från motvind tar en backe dock alltid slut (förr eller senare). Motvind kan man ha i flera dagar. Om det är mycket backigt, förlorar man en hel del tid förutom att det är tröttande, och det kan vara lite trist. Motvind å andra sidan är dessutom i sig en plåga nästan lika olidlig som ihållande regn.
Man kan på ungefär samma sätt som ovan visa att cyklister alltid förlorar även då det blåser, även om man kör i en ren cirkel.
En helt flack väg och vindstilla är det optimala ... men det skulle å andra sidan bli väldigt enahanda i längden. Nog är åtminstone jag beredd att gör mig en smula omak för en hänförande utsikt till exempel. Och visst är lite vind en ren lisa en stekhet sommardag.
Vägskylten som anger en backes lutning tolkas olika av olika människor. För att inte leda in läsarna på villospår tänker jag inte nämna de två tolkningar som jag har sett på Internet som är felaktiga. För att en gång för alla klargöra hur en backes lutning definieras, tog jag kontakt med Vägverket på telefon 0771 – 119 119.
Om en backe exempelvis anges ha lutningen 12 % innebär detta att man befinner sig 12 meter högre upp, då man har kört så långt att vägens vågräta komposant är 100 meter (se bild). Rent matematiskt är den sträcka som cykeldatorn anger en liten aning längre än 100 meter, nämligen 100,72 meter, vilket i det här sammanhanget givetvis är helt försumbart. En 100 meter lång uppförbacke med 12 % lutning är dock sannerligen inte försumbar för en cyklist – knappast ens för en bilist, annars skulle Vägverket inte ha kostat på sig en vägskylt som påpekar vägens lutning. Uttryckt i grader är lutningen 6,84 grader.
Att sedan en cyklist uppfattar en sådan backe som om den lutar minst 45 % får väl skyllas på psykologiska orsaker.
Detta är naturligtvis mycket personligt, men flertalet cyklister torde nog uppfatta en lång backe med bara 3 % lutning som ganska ansträngande, med 5 % som jobbig och med 7 % som rent förfärlig. Min nya cykeldator visar bland annat vägens lutning, så jag har haft många tillfällen att känna efter hur ansträngande en backe med en viss lutning är. Själv brukar jag dock trösta mig med att en backe alltid tar slut även om den är både lång och brant.