Jag är ingen verkstadstekniker och kan bara ge lite högst allmänna goda råd. Mer ingående information om cyklar, specialtillbehör, reparationer och service kan du få på andra webbsajter.
Var och en av mina tre cyklar har varit en så kallad touringcykel eller trekkingcykel, det vill säga en ren landsvägscykel, tänkt att trampas långa sträckor med packning på bra vägar.
Min första touringcykel var en billig Pinewood Trekking i stål med 18 växlar som jag köpte 1994. Den hade jag i fyra år och var jättenöjd med den. I brist på jämförelse tänkte jag inte så mycket på att den vägde hela 21 kilo och att den tyvärr bara hade 26-tumshjul och att ramen var två tum för liten, vilket påverkade åkkomforten negativt, något jag numera är utomordentligt väl medveten om. På den tiden låg jag emellertid bara ute på dagsturer, så allt detta spelade mindre roll. Numera använder jag den aldrig. Den känns förfärligt obekväm att cykla på.
Min andra cykel var kärlek vid första sittningen (sept 1998)! Det var en Scott Sonoma tillverkad i aluminium med 24 växlar och 28-tumshjul som rullar smidigt och mer vägföljsamt än hjul med mindre diameter samt hade en ram i rätt storlek. En aluminiumcykel är vanligtvis dyrare än en helt vanlig standardcykel i stål men den är inte nödvändigtvis astronomiskt mycket bättre för det i alla avseenden. Exempelvis är en välgjord stålcykel mer robust än en aluminiumcykel, och om den får ett rambrott under färd, kan man låta svetsa den. En cykel med aluminiumram måste i sådant fall med största sannolikhet kasseras. Den kan vara livsfarlig att cykla på.
Ett par krascher och cykling på uteslutande skuttiga grusvägar med tung packning kan med tiden förtidspensionera en aluminiumcykel. Den kan drabbas av så kallad materialutmattning. Den stora fördelen är dock att den är avsevärt lättare än en stålcykel. Min Scott Sonoma är 4,5 kilo lättare än min gamla Pinewood. Det är nästan halva packningen i viktvinst! Och den rostar inte. Detta beror dock lika mycket på att jag sköter den ordentligt. Till detta skall läggas att de övriga detaljerna är av högre kvalitet.
Scotten använder jag under vinterhalvåret och vid sådana stadsärenden då jag måste lämna cykeln låst under lång tid. Den har emellertid en spricka i styrstångsfästet, så jag använder den aldrig till längre sträckor och inte gärna utanför stadens hank och stör. Därför fick det bli en tredje cykel.
Den 27 juni 2007 köpte jag min nuvarande långfärdscykel, en specialbeställd Koga-Miyata Signature med adressen till den här cykelsajten inlackerad på ena sidan. Den torde vara en av de finaste touringcyklar man kan få tag på. Med lite extra utrustning gick den lös på 23 000 kronor, men den är nästan osannolikt skön att köra, inte minst på grund av sadeln, som verkar vara tillverkad med mig som mall och på grund av de hydrauliska skivbromsarna, och den är ytterligare ett kilo lättare än min Scott Sonoma. Dessutom har jag köpt en cykeldator som även visar temperatur, höjden över havet, upp- och nedförsbackars lutning med mera. Lite överdrivet kanske men en kul grej, och nu kommer jag framgent verkligen att inse hur backiga alla vägar är.
Många utrustningsdetaljer på den här sajten är skrivna med utgångspunkt från min gamla cykel men skiljer sig trots allt ytterst lite från hur min Koga-Miyata är utrustad. Jag kommer i förekommande fall att redogöra för båda.
Om du trivs med din cykel, finns det ingen anledning att byta. Åtminstone inte förrän du känner ett gryende behov av att skaffa dig en lättare cykel, eller en med fler växlar. För mig blev det kärlek vid de första hundra meterna både då jag testkörde Scott Sonoman och Koga-Miyatan, så jag var ohjälpligt fast, och trots att det kan verka onödigt med så många växlar (egentligen växel-lägen), är det energibesparande att alltid kunna köra på en växel som känns skön vid de rådande omständigheterna. Och som sagt en dyrare cykel är givetvis utrustad med detaljer av högre kvalitet, något som påverkar både energiåtgången och hela cykelkänslan.
OBS! Använd alltid packremmar som kan dras åt och låsas steglöst. (Se bild) Inte läderremmar med utstansade hål och absolut inte så kallade bläckfiskremmar (tygklätt gummiband med krokar i ändarna)! Packningen lever sitt eget liv om den inte sitter hårt åtspänd - i synnerhet på en skuttig grusväg. Även om det numera finns cyklar med fjädring, så hindrar inte denna att packningen skakar.
Remmarna på min pakethållare är fastknutna på ett speciellt sätt på var sida, så att de dels sitter fast, dels sitter så att remlåset alltid hamnar på rätt ställe. Jag slipper således trassla med remmarna varje morgon - på med sportväskan, trä över remmarna (en framtill och en baktill), dra åt och fäst tampen. Detta tar max en minut.
Under sadeln har jag tejpat fast en mycket liten plastflaska med kedjeolja. Sålunda minimeras risken att resten av packningen sölas ner vid eventuellt läckage, och efter femtio mil kan kedjan behöva några läskande droppar.
På Koga-Miyatan har jag en penna liggande lätt åtkomlig i en ficka i den väska som är så gott som fast anbringad framför styret. Väskan både vilar på och är fäst vid en ytterst lätt, egentillverkad pakethållare framtill. Den pennan använder jag då jag stannar till och vill anteckna något i körjournalen. (På Scotten hade jag tejpat fast skalet till en f.d. kulspetspenna på styrstammen, i vilken en blyertspenna satt nedkörd.)
På själva cykeln finns två vattenflaskor av märke Zéfal Magnum. De rymmer 0,95 liter vardera. Vidare finns där en pump samt min karthållare.
Skaffa dig gärna en så kallad cykeldator om du inte redan har en.
För det första är det bra att veta hur långt man har kört och därmed hur långt det är kvar. Vet du med dig att exempelvis åtta mil är max vad du orkar på en dag, är det inte så lämpligt att göra en extra utvikning på två mil när du redan har kört sju. För det andra är det roligt att veta hur lång varje dagsetapp och hela cykelsemestern blev.
Hastighet, medelhastighet, totala antalet mil på ett år och tidsåtgång är väl mer att betrakta som kalenderbitaruppgifter, men ger även ett gott mått på din förhoppningsvis växande kondition.
Kalenderbitare eller inte, som nämnt mäter min nya dator bland annat även höjden över havet och hur branta backar är. Detta må verkligen kunna anses vara överkurs, men likafullt häpnar jag över hur oerhört stora nivåskillnaderna kan vara på en backig väg.
Min dator lägger ihop nivåskillnaden vid uppförsbackar men drar inte ifrån den vid nedförsbackar. I annat fall kunde ju en backig väg ändå sluta på noll meters höjdskillnad och det är ju inte det man är ute efter att få veta. Bortsett från detta så ser man nämligen hela tiden på vilken höjd över havet/utgångspunkten man befinner sig. Det är snarare regel än undantag att det sammanlagna antalet meter i höjdskillnad på en heldag kan uppgå till 1000 - dvs som om man hade tagit sig upp på en 1 kilometer hög fjälltopp räknat från utgångspunkten, oavsett hur långa eller branta själva backarna är.
Däcken är något man bör tänka över med stor noggrannhet om man ska cykla långt. Ett långfärdsdäck bör inte vara av traktortyp, sådana som brukar finnas på en mountainbike - för såvida man inte vet med sig att större delen av semestern löper på grusvägar. Ett sådant ger ett alldeles för stort vägmotstånd på belagd väg. Nej, själva slitbanan skall vara helt slät, och däcket skall vara hårt pumpat.
Att ha med sig ett extradäck anser jag personligen vara obehövligt, om man inte vet med sig att man skall köra flera dagar i helt öde bygder eller enbart genom småorter eller i länder man inte vet så mycket om. Ett däck väger en del, men framför allt är det en synnerligen avig pryl att packa med sig. Jag ställer mig dessutom en smula misstänksam mot att vika ihop och hårdsurra ett däck, för att få ner det i storlek. Kan det verkligen behålla sin stabilitet efter en sådan behandling?
Nå, jag har ingen erfarenhet av detta, så jag kan strängt talat inte uttala mig. Det enda jag kan säga i sammanhanget är, att de däck som jag själv kör på inte låter sig vikas ihop.
Själv skulle jag hellre surra ett trasigt däck med flera lager isoleringstejp och ta närmsta väg till ett större samhälle om något värre än en punktering har inträffat. Det bästa är trots allt, att så gott det går förebygga ett sådant haveri genom att välja ett pålitligt däck av hög kvalitet och att aldrig ge sig ut med ett däck som sjunger ens på näst sista versen.
Detta blir väl åter gratisreklam, men jag kör alltid på Continental Contact. Det är flera gånger så dyrt som det allra billigaste standarddäcket, det vill säga det kostar runt 200 kronor. Så har det också fyrdubbelvävd kord och kevlar i slitbanan, och slang medföljer! Continental lämnar dessutom ett års garanti mot punktering, likväl har jag faktiskt lyckats perforera ett sådant däck. Den gången var det en centimeterbred glasbit som tydligen måste ha stått rakt upp i cykelbanan. Å andra sidan har jag kört 50 mil på bara korden på ett annat likadant däck då slitbanan var helt bortnött, detta eftersom leveransen av nya däck drog ut på tiden för min cykelhandlare.
Ett annat mycket lättrullande däck är Schwalbe Marathon Kevlar, 28 mm. Det har jag numera på framhjulet. Till bakhjulet på min Koga-Miyata har jag köpt ett nytt, tjeckiskt däck, Rubena V66 Flash, vilket min handlare påstod vara ännu bättre än Continental Contact. Nå det får årets (2008) eskapader avgöra. Alla dessa tre däck ligger i samma prisklass. (April 2009: Året 2008 blev inte vad jag hade hoppats, men efter 400 mil har jag hittills inget att anmärka på Rubena-däcket.)
Det känns tryggt att köra på ett riktigt bra däck, och jag brukar kunna beta av minst 1300 mil på ett sådant - det blir 15 öre milen. Det har man råd med!
Man kan givetvis även ha med sig en ny kedja. Det har jag emellertid heller inte. Man behöver en kedjebrytare för att få bort respektive sätta dit den så kallade länkpinnen, då man skall anpassa den nya kedjan till rätt längd. Min kedjebrytare väger 140 gram. Bäst är alltså att i förväg kapa kedjan till exakt längd och ha med ett löstagbart kedjelås (se bild). En Shimano
HG-70-kedja med 110 länkar väger dessutom 290 gram.
Själv ser jag alltid till att min cykel är i bästa trim innan sommaren. Detta innebär bland annat att kedjan måste ha kvar större delen av sin livslängd, det vill säga den får inte vara körd mer än max 600 mil. Ett kedjebrott har jag dessutom aldrig någonsin råkat ut för - peppar, peppar.
Även om det låter jättetråkigt och jättesmutsigt, så skall en kedja skötas om ofta och noga om man tänker ägna sig åt att fara på långa cykelsemestrar om somrarna. En kedja med löstagbart kedjelås är förhållandevis enkel att plocka bort och få dit igen. Då är det lätt att få både kedjan och alla kransar och klingor metallrena. En tång av typ polygrip kan dock vara nödvändig för att få av och på kedjelåset, och en polygrip väger också mycket. Har man tur kan man få låna en lämplig tång i något hus i närheten om olyckan är framme under färd. En kedjebrytare har de med all sannolikhet inte däremot. Man får antingen förlita sig på turen och på den goda ompysslingen av sin cykel eller ha med en kedja av exakt längd försedd med kedjelås.
Kedjan rengör jag minst var hundrade mil, men oftast efter varje cykeltripp om 50 – 70 mil. Så har jag som sagt heller aldrig råkat ut för något missöde under de ca 6000 mil jag kört på mina tre cyklar.
En eller två ekrar kan också vara lämpligt att ha med om vägen mestadels går genom ren landsbygd och fler än en eker skulle gå av.
Nytt 14 maj 2009:
Våren 2005 satte jag på en ny Shimano IG-70-kedja på min 24-växlade Scott Sonoma. På denna hade jag ett kedjelås av märke KMC MissingLink "Kedjelås Kmc 24 Vxl" (à 39 kronor för två stycken). På förpackningen står klart och tydligt att den bland annat passar till Shimano-kedjor av IG-typ. Låset höll hela kedjans livslängd, det vill säga 1700 mil utan minsta mankemang, missljud eller tecken på förslitning.
Våren 2008 bytte jag till en Shimano HG-70-kedja och använde utan betänkande det gamla låset. Kedjan verkade lite trög ibland, men jag trodde att detta berodde på att bakväxeln inte var korrekt inställd. Vid senaste kedjetvätten kärvade dock låset ordentligt då jag skulle ta bort det, och det visade tydliga spår av förslitning trots att den nya kedjan bara var ca 70 mil gammal. När jag av denna anledning kollade kedjelåsets förpackning lite mer noggrant, såg jag att det lås som är märkt "Kedjelås Kmc 24 Vxl", beträffande just Shimanokedjor endast passar sådana av IG-typ. Till en Shimano HG-kedja bör man istället välja "Kedjelås Kmc 21 Vxl", vilken anges skall passa alla typer av Shimano UG- och HG-kedjor. Kolla därför din kedja innan du köper ett kedjelås eller mät bredden med ett skjutmått!
En Shimano IG-kedja är 7,1 mm bred liksom KMC-låset märkt "24 Vxl". En HG-kedja är 7,3 mm, vilket även KMC-låset märkt "21 Vxl" anges vara, medan det i själva verket är 7,5 mm. Det sistnämnda låset är därför lite onödigt brett men hellre det än att det kärvar. Man bör nog byta även låset vid kedjebyte.
[Jag ber om ursäkt att det innan dagens uppdatering, 8 april 2009, förelåg en liten tvetydighet i hur en ny kedja skall kapas.]
När man har köpt en ny kedja, måste den först kapas till rätt längd. Tänker man använda kedjelås, kapar man ytterligare en länk, en ytterlänk, eftersom kedjelåset i sig utgör en ytterlänk.
Min kedja skall ha 110 länkar, 55 ytterlänkar och 55 innerlänkar, men den är kapad till 109 länkar, 54 ytterlänkar och 55 innerlänkar, med kedjelåset som den 110:e länken och samtidigt den 55:e ytterlänken. (Se Fig. 2)
Innan man kapar en ny kedja, lägger man ut den i hela sin längd på ett rent underlag, räknar det antal ytterlänkar som den kapade kedjan skall ha och drar ifrån en. Då får man det antal länkar som kedjan skall ha, dvs om den skall användas med kedjelås! En sådan kedja skall både börja och sluta med en innerlänk (se Fig.2).
Skall kedjan däremot inte ha kedjelås, skall den istället ha en innerlänk i ena änden och en ytterlänk i den andra! I mitt fall skulle kedjan börja med innerlänk nr 1 och avslutas med ytterlänk nr 55 = länk nr 110 (se Fig. 3).
Kapar en kedja gör man med en kedjebrytare. Med en sådan trycker man ut den pinne, även kallad nit, som håller den ytterlänk man inte skall ha kvar – nämligen den pinnen som är utmärkt med en pil i Fig. 3. Detta fordrar en del kraft, så det gäller dels att man har lite hårda tag i nyporna, dels att man inte slarvar och exempelvis lägger kedjan snett. Är man bara omtänksam är det emellertid inga större svårigheter (se Fig. 4 – OBS, handtaget man håller i är bortplockat på bilden). Om du är det minsta osäker på hur den bakre växelföraren fungerar kan du fotografera den innan du plockar bort kedjan, eller rita en skiss över hur kedjan löper igenom den. (Se fig. 5)
Var noga med att kedjan inte hamnar på fel sida om distanstappen, om sådan finns.
Att sätta ihop kedjan igen med hjälp av den länkpinne som följer med varje ny kedja, är aningen vanskligare än att kapa kedjan. Att trycka ut en länkpinne fordrar bara en smula handakraft, att sätta dit en ny fordrar dessutom stor noggrannhet, ty minsta lilla den kommer för långt in, måste den plockas bort och ersättas av en ny. Notera att detta gäller Shimanos kedjor, ty deras länkpinnar är utformade på ett speciellt sätt och kan bara träs in i kedjan en gång; sedan måste de kasseras. Ytterligare en anledning således att istället välja kedjelås.
Vill man aptera ett kedjelås på en kedja som redan sitter på cykeln, måste man bryta upp kedjan på plats så att säga. Detta kan kännas knivigt, men tar man det varligt är det inga problem. Använd i så fall verktyget ”tredje handen” (läs nedan samt se Fig. 6). När detta är gjort och kedjan är loss från cykeln, måste man trycka ut ytterligare en pinne, så att kedjan blir en ytterlänk kortare, ty kedjan måste i så fall börja och sluta med en innerlänk.
KMC-låset brukar vara ganska enkelt att få på, och sitter ordentligt fast. Dragkraften i kedjan då man cyklar drar dessutom åt låset ännu mer. Det kan emellertid vara så trögt att få upp låset igen, att det är med svårighet man kan böja loss det med bara hjälp av händerna så som baksidestexten på kedjelåsförpackningen anger. Följ då anvisningen i Fig. 6, 7 och 8: Fixa emellertid först till det behändiga lilla verktyget ”tredje handen” av en grov ståltråd. Detta hakas in mellan länkarna för att ta upp kedjespänningen, så att man kan arbeta på ett avsnitt av kedjan utan att besväras av att kedjan vill räta ut sig. Skapa en uppochnedvänd U-formad slinga av kedjan och anpassa polygripens käftar till länken. Sätt dock polygripen lite diagonalt över länken, som Fig. 7 visar (sett uppifrån). Då skjuvas ett eventuellt kärvande kedjelås enkelt upp. Gör detsamma fast vinkla polygripen åt andra hållet, då låset skall stängas, om det är trögt även då – tryck då med kraften riktad längs de röda pilarna. Det spelar ingen roll om pinnen på kedjelåsets ytterbleck sitter framtill eller baktill (åt höger på figuren eller åt vänster). De två delarna är helt symmetriska.
Nu kan kedjan tvättas riktigt ren i en liten skvätt fotogen eller bensin i en platt och vid burk – använd en gammal tandborste eller styv pensel vid första badet – och torka ren kedjan mellan varje bad. Upprepa proceduren minst två gånger tills vätskan är förhållandevis klar även efter badet. Det räcker att använda en kvarts deciliter eller ännu mindre vid varje bad, så miljöpåverkan är minimal. Vid andra eller tredje badet kan man med fördel efteråt doppa ner en trasa i vätskan och noga torka rent klingorna framtill och den så kallade kassetten (kuggkransarna) bak samt bakväxelns delar och allt annat oljigt och smutsigt. Var emellertid noga med att inte få in bensin i navet eller i pedalernas vevparti – häll aldrig bensin eller annat lösningsmedel direkt över klingor och kransar! Är man riktigt noggrann (och det är man) rengör man kedjespännarhjulen när man ändå är i farten. Dessa brukar vara de allra smutsigaste detaljerna på hela cykeln. Kedjespännarhjulen är de två, oftast svarta små ”kugghjulen” som sitter på den bakre växelarmen (se Fig. 4). Skruva gärna av ett i taget, inte båda två, annars kan det vara lite pilligt att få ihop delarna igen. Då är det dessutom ingen risk att man förväxlar dem, ty de kan vara märkta ”upper” (övre) respektive ”lower” (nedre).
Det är inte bara trevligt och högeligen tillfredsställande att köra en ren, fräsch och nyservad cykel, det är betydligt säkrare också ... och billigare. Min tanke är nämligen att ett kedjelås förlänger livet på en kedja. Eftersom det med ett sådant lås är betydligt enklare att få kedjan riktigt ordentligt ren vid kedjetvätt, torde kedjan slitas betydligt mindre ... det vill säga om man sköter den som jag gör. Allt jag gör med min cykel gör jag emellertid för att minimera risken för förtretligheter vid långfärd.
Min nya Koga-Miyata har 27 växlar. Det innebär 9 kransar bak, vilket i sig innebär att kedjan är lite smalare än en standardkedja. Alla cykelaffärer har inte kedjelås till denna typ av kedja, men jag fick ändå tag i två SRAM Powerlink Gold à 39 kronor styck. På förpackningen står det uttryckligen att låset enbart bör användas till SRAM:s egna kedjor, men på Internet har jag läst mig till att mängder av cyklister i åratal har använt det till sina Shimanokedjor, och i affärerna säger man att det är detta kedjelås som gäller, så jag känner mig helt lugn. I annat fall får jag för säkerhets skull köpa en SRAM-kedja nästa gång. Detta kedjelås sitter mycket bra på kedjan, men nöp inte till och självlåste sig förrän kedjan belastades. Därefter verkar det sitta lika säkert som KMC-låset gör. Jag har naturligtvis alltid med mig ett reservlås inför alla eventualiteter.
Säsongen 2008 förlöpte utan minsta mankemang från SRAM:s kedjelås.
Här har jag inte så mycket att säga annat än att ytterst få långfärdscyklister använder racerstyre (bockstyre). Ett sådant ger visserligen mindre luftmotstånd, men man ser inte så mycket då man halvligger med ögonen riktade mot marken, och det är just att se omgivningarna som är en av de incitament som gör att man alls ger sig ut på cykelsemester.
Ett rakt styre bör emellertid ha så kallade horn (bar-ends) längst ut. När man sitter lutad framåt får händerna uppbära en betydligt större del av kroppstyngden än man kanske tror. Så bör det vara, för att något lite avlasta ändan. Detta ger dessutom bättre kontroll över styret än om man sitter helt upprätt och kanske bara vilar händerna på det. Många blir förvånade då jag säger att jag blir långt mycket tröttare i armarna och händerna än i fötterna efter en lång dagstur. Så är det dock.
Horn gör att man kan byta ställning för händerna, och detta bör man göra ofta. Att hålla händerna vågrätt är egentligen onaturligt för kroppen. Hornen gör att man kan ha händerna ungefär som när man håller i ett par stavar. När vägen är slät och fin brukar jag lägga händerna platt på styret och hornen en liten stund, för att slippa hålla fingrarna krampaktigt slutna om något hela tiden. Variation är viktigt!
Här är det omöjligt att ange vad som är rätt. Det finns nämligen inget "rätt". Var och en måste pröva sig fram till en optimal kompromiss mellan plånbok, smak och bekvämlighet.
Kläderna bör under alla omständigheter vara av så god kvalitet att de inte tappar konditionen under en långfärd. Vissa plagg utsätts för nötning hela dagen och alla cykelplagg skall tvättas varje dag. De måste givetvis även skydda mot kyla, vind och i viss mån regn och även mot brännande sol samtidigt som de sitter skönt på kroppen och är lätta att tvätta.
Det kanske första en blivande långfärdscyklist ställer sig undrande inför är huruvida sittfläsket kommer att palla. Detta är i sanning en prekär fråga och det finns åtskilliga lösningar. Nedan blir jag tyvärr tvungen att bli en smula intim, men jag börjar uppifrån.
På huvudet har jag naturligtvis hjälm! Något annat vore för mig totalt vanvett trots att jag i många år körde utan. Efter att ha blivit påkörd av en bil, varvid både cykeln och jag gjorde en frivolt i luften och jag hamnade på rygg i en mjuk och blöt grässlänt med huvudet tio cm från en vasskantad stålstolpe, kör jag alltid med hjälm. Vid tripper sent på året, som år 2006, då sista lillsemestern för året startade den 22 september, har jag en tunn mössa under.
Jag har utrustad hjälmen med ett litet visir i grön, kraftig plast inköpt som metervara i en hobbyaffär. Detta sitter inkilat mellan hjälmen och svettremmen framtill inne i densamma och är figurklippt så att det slutar några millimeter nedanför övre glasögonkanten. Det har tre funktioner: dels skyddar det ögonen vid regn, dels mot en lågt stående sol samt inte minst från att få ögonen fulla av flygfän som svärmar sommartid. Så enkelt men så effektivt!
Om man inte som jag bär glasögon kan man istället använda klarplast och låta visiret gå ner halvvägs över ögonen.
Jag har en röd jacka (en cyklists kläder bör inte alla vara svarta; man syns knappast alls vid dåligt väder och mörker då) med avtagbara ärmar vilket är underbart om det är nästan lagom varmt men fortfarande lite kyligt i vinden. Även en bit av ryggstycket kan tas bort.
Jackan och byxorna är gjorda av det material som kallas Windstopper®. De är således mycket vindtäta och därmed varma men samtidigt tunna och inte särskilt tunga, och de släpper igenom fukt. De håller hyfsat för en rejäl regnskur, men är inte regntäta. Det material som heter Gore-Tex® är alldeles för tätt att cykla i länge. Man blir lika våt av svett som man skulle ha blivit av det regn man stänger ute. Men regn i kyligt väder kyler ordentligt, så numera har jag även med mig en mycket tunn och mycket lätt regnjacka i Gore-Tex av typen PacLite. Den väger bara 270 g. Regnbyxor har jag inte med mig.
Eftersom jag har egen firma råder jag över min tid och försöker därför ge mig ut då vädret är någorlunda stabilt. Någon enstaka regndag på en hel cykelsemester gör inte så mycket om man vet att regnet kommer att blåsa över till nästa dag. Det är dock viktigt att kläderna är torra på morgonen. Att starta en tidig och kanske kylig morgon med våta kläder kan inte vara någon höjdare.
Förr hade jag en tröja av konstfiber närmast kroppen. Numera har jag dock alltid en av bomull, trots att en konstfibertröja känns mindre våt då den blir svettig. En konstfibertröja luktar nämligen sämre än den i bomull efter ett par dagars användning trots daglig snabbuppvaskning och åtminstone min blir aldrig riktigt ren ens i tvättmaskinen hemma. Den ena torkar inte fortare än den andra, så där är ingen större skillnad. Här går meningarna emellertid isär, så var och en måste testa sig fram. I år skall jag dock testa en tröja av materialet polypropylen. Det lär skall ha mycket goda egenskaper.
Jag har riktiga cykelbyxor, sådana som är elastiska och slutar en bit ovanför knäet. De är smidiga, sköna, lätta att tvätta samt har en mer eller mindre bra dyna insydd som skydd mot sittsår. Proffscyklister lär aldrig ha kalsonger under, utan smörjer in sig med mängder av vaselin. Det tog mig flera år av gensträvighet innan jag äntligen insåg att man faktiskt inte skall ha kalsonger under.
Jag har testat flera metoder att förhindra tryck- och skavsår. Generellt kan jag säga att det är lättare att undvika skavsår än trycksår, men även detta kan vara personligt, beroende på hur man är skapt. Det är trist att man, trots en god kondition och god benstyrka inte skall kunna cykla som man vill, bara för att den löjliga ändan säger stopp. För min del hjälpte vaselin bara delvis. Dessutom är vaselin trist och kladdigt att hantera.
Sommaren 2006 testade jag något nytt, och detta visade sig vara det optimala för min egen del. Jag påstår inte att det fungerar för alla, men för min del fungerar det. Nu kan jag cykla som jag vill!
Jag köpte ett lammskinn för 99 kronor i en skinnbutik N.B. inte ett fårskinn! Lockarna på ett fårskinn är för stora och lite väl knöliga. Efter att ha gjort en mall klippte jag ut en bit som är ca 2 cm större runt om än dynan i cykelbyxorna. (Lammskinnet räcker till ytterligare en sådan bit.) Denna stoppar jag in i cykelbyxorna och rättar till den så den ligger helt rätt. Och detta är viktigt, annars gör man saken bara än värre.
Lammullsbiten skall alltså ligga an mot huden, utan vaselin. Sedan är det bara att cykla så långt benen bär! Emellanåt måste jag dock justera att den ligger rätt.
Ull skall visst gärna tvättas med såpa, så det gör jag på kvällen. Till skillnad från kläderna är lammullsbiten sällan helt torr på morgonen, men detta är ett lågt pris att betala mot att jag vet att cyklingen kommer att bli helt besvärsfri dag efter dag efter dag.
2007: Min Koga-Miyata är utrustad med en handgjord sadel som heter 'Selle Italia FLX Man leather'. Den har en överlägsen komfort jämfört med den trippelgelsadel som nu sitter på min Scott. Numera behöver jag inget lammullsskinn.
Kyliga morgnar och vid regn drar jag på mig långbyxor av samma material som i jackan, Windstopper®. De är helt vindtäta och håller av den anledningen värmen mycket bra trots att de är så tunna. Liksom jackan är de dock inte regntäta men håller ändå den värsta blötan ute för ett tag, och åtminstone för mig är det så att jag fryser betydligt mindre om benen än om kroppen i otjänligt väder.
På fötterna har jag bomullsstrumpor med halvlångt skaft. Då kan man justera skaftet så att man inte bränner sig i solen just i glipan mellan långbyxorna och strumporna. Många föredrar säkert syntet, men själv anser jag att bomull är och förblir det mest behagliga.
År 2007 köpte jag nya cykelskor - nu blir det åter reklam - nämligen Ecco Receptor med snabbsnörning och med delvis nätad överdel. De sitter som gjutna. De är lätta och luftiga i sommarvärmen, men kan å andra sidan vara lite kalla en kylig sensommarmorgon, eftersom de har nät i överdelen. De har gummisula som griper gott om tramporna och som gör att jag inte slinter då jag vill knalla upp på ett berg. Mina förra hade tyvärr sula av konstmaterial, vilket med tiden gjorde dem livsfarligt hala. Jag är mycket nöjd med mina nya cykelskor.
Kyliga morgnar har jag tunna skinnhandskar på händerna. Morgonen den 4 september 2004 for jag från Tranemo. Då var det plus tre grader och dimma! (Klockan halv elva var det tjugo grader och strålande sol.) Framemot höstkanten bör man ha varma handskar.
Verktygsväskan skall helst aldrig komma till användning, så den kan lika gärna vara ordentligt nedpackad. Vet du med dig att något sannolikt behöver justeras efter start eller lite då och då, kan du ha just det verktyget lätt tillgängligt.
OBS! Gå först över hela cykeln vid planeringen och kolla vilka verktyg just din cykel behöver!
Här är vad jag har med mig:
Liten kryssmejsel
tre ultralätta däckavtagare i plast(!)
de insexnycklar (eller andra verktyg) som erfordras för varje tänkbar akutreparation eller justering av något
fast sexkantnyckel (eller motsvarande) för justering av bromsar (behövs inte till Koga-Miyatan, eftersom den har skivbromsar)
en liten bit smärjelduk om något vasst skulle behöva putsas till.
ett specialmellanlägg i plast för skivbromsar om cykeln av någon anledning måste transporteras med något hjul avtaget, sätter man in denna plastbit i bromsoket, för att bromsbeläggen inte skall tryckas ihop.
Lägg gärna verktygen i en förpackning av något slag, ett gammalt glasögonfodral är idealiskt, en plastficka för bankkvitton, ett pennfodral eller dylikt. Linda sedan in denna i ett par trasor. Papper fungerar inte alltid att torka bort smuts med. Stoppa allt i en plastpåse eller i någon liten miniväska.
Jag har testat att ha med ett par engångsplasthandskar att ta på vid smutsigt arbete. De gick nästan genast sönder och gav dessutom dåligt grepp om verktygen. Men de tar trots allt den allra värsta smutsen vid hanterandet av kedjan, så ha gärna ett par med. Händerna tvättar man med fördel med en avsågad begagnad tandborste (inte nödvändigtvis samma som används vid tandborstningen) och outspätt diskmedel (Yes) efter arbetet. Detta fungerar mycket bra.
Glöm bara inte att plocka fram diskmedel och borsten plus att öppna en vattenflaska, innan det smutsiga reparationsarbetet!
Dessutom behöver man en lagningssats vid punktering. OBS! Laga däcket när du kommer fram! Under färd byter du till en ny innerslang. En extra innerslang måste du absolut ha med dig! Detta är mycket enklare och går mycket fortare, i synnerhet i uselt väder eller om man står på ett dumt ställe. Det finns dock ingen anledning att ha med mer än en innerslang, för såvitt du inte kommer att cykla igenom ödemarker. En sådan väger 150 gram, och får du ännu en punktering, sätter du dit den lagade slangen och så vidare, alternativt köper du en ny och slänger den gamla.
OBS! Köp en riktig lagningssats med de gamla vanliga laglapparna och solution. Köp inte Super Patch färdiglimmade, ty de är värdelösa till annat än mycket små stickhål. De är tunna, men klarar inte en reva på ens två millimeter (sådana som glasflisor åstadkommer). Revan kommer att gå upp på nytt efter några dagar och du står där med en nygammal punktering. Jag har bara dåliga erfarenheter av dessa.
Ha gärna med en liten rulle stark, elastisk (svart) tejp - inte hushållstejp - och gärna en meter elinstallationsledning (den är mycket stark). Skulle en skruv gå av på pakethållaren eller på en stänkskärm, så kan detta provisoriskt åtgärdas om man surrar ihop den till dess man når en verkstad. Jag har vid ett tillfälle surrat tejp runt däcket och fälgen vid en stor punktering, och detta höll en mil tills jag kom hem.
Glöm inte ett kedjelås samt eventuellt en kedja - se Kedjan.
Jag har dessutom alltid lite extrapengar i verktygsväskan, 100+100+50+20kr. Det är bra att ha lite jämn växel att kunna ta till vid behov.
Där ligger också extranyckeln till cykeln. Den skall inte ligga hemma i byrålådan! Där gör den ingen nytta om du skulle tappa den vanliga nyckeln och cykeln är låst.
Innerslangen behöver naturligtvis inte ligga i just verktygsväskan. Tag ur den ur sin kartong, lägg den i en kraftig plastpåse och stoppa in den var som helst. Förhoppningsvis kommer du aldrig att behöva den heller.
Jag bara måste få dra en liten solskenshistoria apropå nycklar. Hösten 2007 då en kompis och jag skulle lämna Skövde efter att ha fikat där (på ett fik som numera har kursat efter klagomål på bristande hygien!) råkade jag tappa min cykelnyckel. Detta upptäckte jag inte förrän i Hjo, men jag hade ju extranyckeln med mig.
Jag tänkte inte vidare på saken efter att ha låtit göra en ny nyckel à 180 kronor. Våren 2008 ringde jag emellertid polisen i Skövde och hörde mig för. Sannolikheten var dock inte stor att den fanns kvar även om nu någon skulle ha råkat hitta den och dessutom ha lämnat in den, ty efter ca fem månader skickas upphittade nycklar till destruktion.
I maj cyklade jag faktiskt åter igenom Skövde och ansåg det vara värt att åtminstone ta mig en titt på vad som fanns i polisens hittegodsavdelning. I tre lådor låg färskt inlämnade nycklar. Nej, där fanns den inte. I en fjärde, rejält stor låda låg minst tusen nycklar, där personliga nyckelbrickor och andra kännetecken hade plockats bort. Hade Koga-brickan fått sitta kvar på min nyckel, hade jag ögonblickligen känt igen denna. Jag upplystes om att lådans innehåll nästa vecka skulle skickas till nedsmältning. Lite uppgivet rotade jag runt och lade upp ett par grabbnävar nycklar på bänken ... och där på lådans botten såg jag något som såg bekant ut. Jag rusade ut till cykeln och provade nyckeln. Det var min! Ja, lite tur skall man få ha någon gång i livet.
Jag har alltid med mig en elektronisk termometer för att se hur varmt eller kallt det är. Det vara bra att känna till hur kroppen reagerar när det är mycket kallt eller mycket varmt. Klarar jag exempelvis en hel cykelsemester om det är 28-30 grader varmt varje dag?
Beroende på hur solen står, lägger jag den än i den ena än i den andra sidoväskan. I vinter tänker jag lista ut ett perfekt ställe där den kan ligga hela tiden. Ett sådant ställe är emellertid inte helt lätt att finna på en cykel.
2007: Min nya cykeldator har inbyggd, mycket exakt termometer.