Ställ dig själv några inledande frågor. Efteråt kan du börja tänka över vad du sedermera måste ha med dig i din packning med ledning av de svar du får. Skillnaden i utrustning kan bli större än du först tror:
Ju fler A du fick, desto enklare cykling och enklare planering. Beroende på vad du svarar kan du behöva planera din resa i allt från två timmar till flera dagar, och din packning kan väga allt mellan fem och trettio kilo.
Alla mina rekommendationer här grundar sig på hur jag själv cyklar " det är bara mina egna erfarenheter som jag kan dela med mig av, eftersom jag som sagt alltid cyklar ensam. Mina svar på ovanstående frågor blir så gott som alltid:
1) I Sverige genom levande landsbygd
2) Fem till tio dagar
3) På vandrarhem
4) Ja, ensam
5) Pigg, ungdomligt sinnad "halvgubbe"
6) Besöka orter där mina förfäder en gång har levat
7) Jag har gått igenom cykelns alla detaljer, och gör allt själv
8) Jag är egenföretagare och kan således välja period efter vädret - mitt sommarmåtto är därför: "Jag tar semester när solen skiner".
9) Jag håller ett ganska högt tempo och har därför "råd" att stanna till när jag så önskar.
Jag kamperar alltså så gott som alltid på vandrarhem. Men nu ska jag säga något ledsamt, något jag för övrigt har skrivit till STF och beklagat mig över. Om fler cyklister gjorde detsamma, kanske det kunde bli en ändring.
I STF:s barndom och under lång tid var ett vandrarhem exakt vad som utsägs av namnet: ett hem dit en vandrare (sådana fanns det många av förr i världen men är numera en utrotningshotad art) eller annan trött färdeman kunde styra kosan och få sig en bädd för natten. Bädden stod oftast i ett stort flerbäddslogement; priset var också därefter. När min kompis och jag åkte moped från Göteborg till Gotland 1965, kostade en övernattning 3:25! Riktigt så här enkelt och riktigt lika billigt är det emellertid inte nu för tiden, men det är inte detta som är problemet.
För det första kan du glömma det där med att ta dagen som den kommer, stanna när du är trött och vill vila och kliva in på ortens vandrarhem. Det går säkert bra i många fall, men flertalet vandrarhem har obligatorisk förbokning, och har du inte beställt rum innan, så ska du inte vara säker på att få något. Detta spelar inte så stor roll för en bilist. Han kan i sådana fall åka till nästa stad. Det tar högst en timme. En semestercyklist däremot orkar med stor sannolikhet inte ta sig ytterligare sex-åtta mil den eftermiddagen med full packning. Tänker du dessutom cykla i mellersta Bohuslän eller till någon riktigt populär turistmagnet, kan du även glömma det där med att alls ringa och förbeställa. Rummen där är alltid tingade av bilburna turister hela sommaren igenom. De bokar sitt "vandrarhem" redan i mars månad. Detta svar har jag fått flera gånger, då jag i min monstruösa enfald har försökt beställa en bädd för en natt i vissa delar av Bohuslän på sommaren. Då uppställer sig genast frågan: Vart tog den vackra vandrarhemstanken vägen?
Jag föreslog STF, att alla de vandrarhem som vanligtvis är fullbelagda och alltså har en synnerligen god ekonomi, skulle ha ett rum med ett par bäddar vilket var reserverat enkom för vandrare och cyklister och vilket inte kunde tingas för mer än en natt i taget, men se det gick inte alls det! Då skulle det stackars fullbelagda vandrarhemmet kanske förlora några hundringar i månaden och bara tjäna 100 000 istället för 101 000 kronor per månad (brutto). Tidigt på sommaren och efter industrisemestern är det emellertid betydligt lättare att få plats.
Ett alternativ vore annars att byta namn och kalla vandrarhemmen för semesterhotell, men detta togs heller inte väl upp av STF. Jag fick ett mycket snorkigt svar. (Jag fick naturligtvis skylla mig själv som beklagade mig inför någon som vet exakt vad som är bäst för oss semestercyklister!)
Vandrarhemsvärdarna själva däremot är nästan alltid mycket trevliga människor ... Nåja, det finns undantag. På vandrarhemmen i Stockholm vet man att man ständigt får nya gäster och att dessa betalar vad det kostar oavsett bemötande och utrustning. På Fridhemsplan i Stockholm kan jag inte säga annat än att bemötandet var svalt, oengagerat och ytterst opersonligt. Personalen rörde sig inte en halvmeter utanför sin trygga reception. Det är exempelvis kutym på vandrarhemmen att man får låna telefon för att ringa nästa vandrarhem. Så icke på Fridhemsplan. Man kan köpa ett telefonkort för 50 kronor och ringa på en telefon som sitter där det är som mest bullrigt och stökigt. Köket är stort och rent men det kostar 20 kronor att hyra ett kylskåp(!), och frys finns ingen. Jag låg tillsammans med åtta andra personer i en sovsal i källaren utan fönster och i 27 graders värme med dålig ventilation, vilken inte åtgärdades förrän en kille inom svenskt näringsliv sa åt på skarpen. Priset var 200 kronor/natt. Där logerar jag aldrig mer och rekommenderar ingen annan att göra det heller. (I Tived betalade jag 175 kronor för egen lägenhet med hall, rum, toa, dusch och kök.) Stockholm som stad är dock en underbar upplevelse och innevånarna är lika trevliga (sagt av en urgöteborgare :-) ) och vi turister från all världens hörn som delade sovsalen hade väldigt trevligt tillsammans på kvällarna, så Stockholm vill jag gärna återse.
Som jag redan berört händer det alltså att man måste lägga sin rutt efter var det går att finna lediga vandrarhem. Nåja, de flesta har oftast plats, men då får man vackert åka just dit även om man hellre hade tänkt sig att ta en annan väg. Tänk även på att det finns stora områden där det inte finns några vandrarhem över huvud taget. Då kan man ta kontakt med SVIF (Sveriges vandrarhem i förening - en helt fristående förening) som också har vandrarhem. Annars får det bli campingplatser, någon stuga eller ett billigt pensionat.
En cykelsemester på bortåt en vecka tar minst en hel dag att planera. Det tar sin lilla tid att lägga ut varje dagsetapp, så att den inte blir för lång och att ringa runt till vandrarhemmen och höra sig för och i bästa fall ha större delen av trippen förbokad.
Jag tillhör inte dem som ovillkorligen måste hålla mig till en så kallad cykelled. Dessa påstås vara extra vackra och väl lämpade för cyklister. Vad du än gör, välj exempelvis inte Sverigeleden (tror det var den) mellan Blädingeås (söder om Alvesta) ner mot Vislanda. Den är en skamlöst urusel katastrof! Ibland kommer jag givetvis in på en cykelled, men jag väljer själv hur jag vill åka, så får erfarenheterna av detta utgöra grund för om jag kommer att åka där igen. Huvudtanken är dock att för det första absolut inte välja de riktigt stora vägarna annat än i yttersta nödfall, som exempelvis en kortare stäcka för att sedan vika in på en småväg, eller då jag någon gång har bråttom. För det andra undviker jag dessutom helst de allra minsta vägarna, de som på "Blå kartan", den som numera kallas "Lantmäteriets vägkarta" är markerade med svart. Dessa är alltid grusvägar, och jag hatar grusvägar. På sådana vägar går 80 % av ens uppmärksamhet åt att parera gropar, stenar och drivor av lösgrus. Dessutom går det både tyngre och långsammare. Betonghårda grusvägar är emellertid fina att cykla på.
Idealet för en cyklist vore att ha en karta i vettig skala där man kunde se skillnad på grusvägar och belagda vägar. Man kan nämligen inte lita på att de minsta, brunfärgade vägarna alltid är belagda. Förutom i körjournalen antecknar jag alltid på kartan (om jag inte glömmer av det) om en väg är grus och i vilket skick den befinner sig i på en skala 1 till 5.
Jag använder alltid Blå kartan i skala 1:100 000. Eftersom jag cyklar så långa sträckor, skulle det bli på tok för många med "Gröna kartan" i skala 1:50 000. Och med kartor i större skala än 1:100 000 finns risken att man missar någon liten, cykelbar genväg. På en sådan finns naturligtvis färre antal gårdar med och alla lokala namn står heller inte utskrivna, vilket kan vara en nog så viktig upplysning om man inte är 100 % säker på om man exempelvis vikt in på rätt väg i ett gytter av småvägar, och detta är något som inträffar på varje semesterresa.
En liten psykologisk aspekt är också, att med en karta i en inte alltför stor skala, måste man då och då under färd stanna och vika fram en ny del av kartan. Lite krångligt, javisst, men då inser man genast hur lång sträcka man faktiskt har avverkat hittills. En "vikning" på Blå kartan är en och en kvarts mil, det vill säga ett gott stycke närmare målet. För mig har detta blivit till en liten vällustig ceremoni.
Ibland kan det finnas anledning att gå ut på Internet och kolla var det finns en livsmedelsaffär i närheten av dagsetappens slutmål och se när den har öppet, särskilt lördag och söndag ute på landsbygden. Tag inte för givet att varenda lanthandel har samma generösa öppethållandetider som affärer i tätorterna. Man kan givetvis även fråga vandrarhemsvärden då man bokar plats var det finns en affär som är öppen så och så dags.
Ibland kan det även finnas anledning att gå ut på Internet och kolla var närmaste livsmedelsaffär finns om slutmålet ligger i en större ort och också se var vandrarhemmet ligger.
Ligger man inte åt det rent äventyrliga hållet, är det väl värt besväret att vara gott förberedd. Cykelsemestern kommer ändå att bjuda på både trevliga och mindre trevliga överraskningar. Det är att cykla jag är ute efter, inte att desperat leta efter en affär som stänger om fem minuter.
Alla vandrarhem har betydligt högre standard idag än för 40 år sedan då jag blev medlem. I nio fall av tio kan jag få eget rum, och det är naturligtvis skönt att veta att jag inte stör någon, när jag kliver upp klockan fem på morgonen. För en medlem i STF kostar en natt vanligtvis 150 – 180 kronor plus/minus några tior. För en ickemedlem tillkommer 50 kronor. På någre ställen kan man dock få betala 290 kronor per natt för en bäddplats, medan andra bara tar 120 kronor. Ett enda, Sveriges billigaste, nöjer sig med 100 kronor för en bädd. (Gäller 2008.) Det har emellertid blivit vanligare att man blir debiterad för enskilt rum även om man bara har beställd en bäddplats; detta med motiveringen att "det inte går att lägga två okända personer i samma rum."
Eftersom det är svårt att helt fritt välja resväg, om man inte är beredd att ta in på hotell eller pensionat om vandrarhemmet är fullt, är det lika gott att lägga ut hela resan innan avfärd, dvs om det bara gäller ett par dagar, och de första fyra – fem dagarna vid en längre tripp, åtminstone som förstaalternativ. Ett finurligt litet hjälpmedel är då en kartmätare. En elektronisk sådan kan man köpa exempelvis på Clas Ohlson för runt en hundralapp. Jag har ärvt en mekanisk dito som är ca åttio år gammal men ännu fullt funktionsduglig. Den är bara fyra cm lång och väger så lite att jag alltid har den med mig.
Man nollställer kartmätaren, sätter ner den på startpunkten och slingrar sig fram längs vägarna på kartan till målet. På min läser jag av på rätt skala hur långt det verkligen är. På en elektronisk ställer man in rätt skala innan mätningen.
Kom ihåg att aldrig lita på avståndstabeller i kartböcker och på trafikskyltar. Vi semestercyklister håller oss inte till de stora, raka Europavägarna. Även kartmätaren brukar visa ett par procent för lite. Det är en god sak att i förväg veta att dagsetappen blir, låt säga 15 mil, så att det inte kommer som en kalldusch att den är 18; respektive att den är 8 mil och inte 11.