Cykelsemester - kanske ser du då inom dig smala vägar som slingrar sig genom ett leende, soldränkt landskap, björkhagar med betande kor, en å som skummar ner i en mäktig fors, susande granskog som skänker svalka i sommarhettan, små trevliga samhällen som du läst om i skolan men aldrig besökt förut, ett överraskat rådjur som skrämt skuttar ut på ängen när det får syn på dig, doftande blommor i aldrig sinande mängder i vägrenarna, en bleknad skylt som visar att det ligger en bronsåldersgrav 100 meter in på den lilla höjden och titta där! Där finns ju det perfekta fikastället, där på hällen under eken med utsikt mot havet i fjärran!
Du känner doften av rosorna i det gamla torpets ohävdade trädgård, av nyslaget hö, av blommande klöver, av regnfuktig mossa, av sjöns vatten - ja, även vatten doftar faktiskt - av havets ilandspolade tång.
Du njuter av fågelsången som liksom renar luften med sina klara toner, du hör en traktor på avstånd, en humla som flög förbi, vågskvalp runt bryggan, barn som skrattar, suset av fartvinden och däckens lätta friktion mot vägbanan.
Här nere i dälpan känns det lite fuktigt. Intill den skuggmörka bergssidan inne i skogen var det nästan lite kyligt men uppe på tallmon steker solen varmare än någon annanstans.
Om du gapar kan du nästan smaka på omvärlden som sakta skiftande glider förbi dig, då du trampar fram din cykel kilometer efter kilometer, mil efter mil.
Du och din cykel! Om ni två fungerar ihop, finns det nästan inget som kan stoppa er.
Du som planerar att köra från Nordkap till Kapstaden, eller att ha cykelsemester fyra veckor i Frankrike, eller att ta cykeln till moster Bertha i Nagasaki hittar förmodligen inte mycket att hämta här. Nej, jag vänder mig främst till dig som är helt oerfaren eller som är ganska nyfrälst, till dig som har gått och funderat på det här med cykelsemester (långfärdscykling kan låta lite pretentiöst), men som aldrig har kommit till skott eller bara gjort någon enstaka tripp. Kanske att du gärna skulle vilja pröva någon gång, och månne funderar du då på vad som skall stå på din packlista, det vill säga 1) vad man måste ha med sig, 2) vad man bör ha med sig, 3) vad man inte behöver ha med sig. Kanske tänker du cykla på ungefär samma sätt som jag och med ungefär samma förutsättningar. Då har jag väl alltid något tips som du kan ha glädje av. Sedan får du söka fler tips på andra webbsajter. Efteråt kan du pussla ihop allt till en helhet som passar just dig och ditt sätt att cykla.
Har du i din tur egna cykeltips, får du gärna höra av dig via e-post.
Säkert har du någon värdefull erfarenhet som jag och andra kan ha glädje av. Den som har slutat att lära har slutat att leva.
Om jag kunde locka dig att börja långcykla - nåja - semestercykla, så skulle jag göra dig en välgärning och samhället en tjänst. Såväl kroppslig som andlig friskvård samsas perfekt i en cykelsemester.
Bortsett från normala åldersförändringar, är jag i betydligt bättre skick nu, i synnerhet med avseende på konditionen, med mina 59 år, än jag var då jag var 25-30. I min ungdom rörde jag mig aldrig mer än i mitt arbete, skam till sägandes.
Jag är född 49 och blir således 59 år instundande sommar, 2008. Sport och andra överdrivet hurtiga övningar är något som jag aldrig har sysslat med i hela mitt liv.
För tolv år sedan köpte jag emellertid min första mångväxlade cykel, en stålcykel med 18 växlar. Bara fyra år senare köpte jag en 24-växlad Scott Sonoma i aluminium. Den är en av mina bästkompisar och är ett av de trevligaste fordon jag ägt, trots att jag bland annat har varit i södra Spanien på motorcykel en gång. Numera är jag stolt ägare av en 27-växlad Koga-Miyata. Om Scotten var min bästkompis, är Kogan i så fall min broder. Den är en dröm att köra.
Snart nog efter det första cykelköpet tänkte jag att man ju kunde ta med sig lite fika och cykla halvannan mil bort och sätta sig på en knalle och ha det mysigt en timma. Tre mil borde jag ju klara om jag tog en rast halvvägs.
Det dröjde inte länge förrän jag var uppe i hela fem mil. Två år senare kom jag på den smått vansinniga idén att göra en heldagsutflykt. Jag bor i Göteborg och tänkte cykla ända till Marstrand, 4,5 mil bort. Om jag skulle jag få kramp eller om alla muskler skulle gå tvärs av, ginge det ju alltid an att ta bussen hem ansåg jag.
Det var nästan pinsamt efteråt att tänka på hur lätt denna cykelfärd avlöpte! Och på den vägen är det som det heter. Åtta mil blev tio, tio blev tolv, tolv blev både femton och tjugo, och för sex år sedan började jag att ligga ute på korta semesterturer på ett par dagar. Två dagar blev med åren tre, tre blev fem, fem blev tio.
Eftersom jag alltid cyklar ensam - det finns nämligen ingen i familjen eller i bekantskaps-kretsen som har vare sig min lystnad eller min kapacitet att genomföra en hel cykelsemester - så övernattar jag alltid på vandrarhem. Att tälta ensam invid vägen med alla vägpirater eller i en skogsglänta med kringströvande slagbjörnar och utsvultna vargflockar ter sig inte så lockande för mig, inte heller att ligga på en stojig campingplats. Två gånger har jag hyrt en stuga då det annars var omöjligt att få sovplats. Jag färdas således "lätt", dvs med lätt packning, men gör å andra sidan relativt långa dagsetapper, sällan under 15 mil. Sommaren 2007 blev etapperna mellan 17 och 18 mil.
Ordet 'ensam' har för många en skrämmande klang, men det har sina fördelar att inte behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv. Jag cyklar dit jag vill, håller den hastighet som passar mig, väljer fikaställe och fikar när jag är hungrig och fotograferar det som jag tycker är intressant. "Fy en sådan egoist! " hörde jag någon viska, medan jag själv snarare ser det så, att man alltid måste försöka se det ljusa i varje situation.
Av samma anledning och i beaktande av min ålder nöjer jag mig också med Sverige och i viss mån Danmark och Norge. Långfärder utomlands bör man sannolikt inte företaga ensam (feg ursäkt).
Min största prestation under en dag är 27,5 mil (det var ingen tävling utan en ren nöjestripp, dock utan full semesterpackning - se nedan), på två dagar 39 mil (17+22), på tio dagar (fram och tillbaka till Öland år 2003) 151 mil, på en månad 227 mil (aug 2002), på en sommar 560 mil (2002), på ett år 925 mil (2002). Min längsta dagsetapp (före 2007 - se nedan) på en länge cykelsemester är 19,8 mil, nämligen till resp hem från Laholm vid min andra Skåneresa.
Uppdatering 2007: Min största prestation under en dag tillmäter jag numera sista dagen på min fjortondagarsresa till Uppsala och Stockholm i augusti i år. Jag tog fyra dagar på mig till Uppsala. Det hade räckt med tre, men en dag avsatte jag till att besöka järnbruk, byar och gårdar där mina anfäder har bott och verkat samt icke minst den magnifika herrgård som är upphovet till vårt familjenamn. Det blev för övrigt många koppar kaffe och trevliga samtal med intresserade innevånare på dessa ställen.
Hemfärden igen från Stockholm avverkade jag emellertid på tre dagar. På grund av att det strulade med vandrarhemmen inför andra natten (både det i Forsvik och i Karlsborg var fullbelagt), beslöt jag att köra direkt hem från Tived där jag istället befann mig. Tived ligger dock en bra bit längre från Göteborg än exempelvis Karlsborg. Klockan 04:55 satt jag på cykeln; klockan 22:58 var jag hemma efter att ha avverkat 26,1 mil i varierande motvind. Det var lite kämpigt men kändes å andra sidan lite grann som viljans triumf över materien då jag klarat av en så lång etapp, och jag vill absolut inte ha den dagen ocyklad.
Det finns säkert många som tycker att 15 mil verkar oerhört långt att köra på en dag, medan andra bara fnyser och tänker "jaså ännu en löjeväckande amatör som har mage att kalla sig långfärdscyklist trots att han aldrig har kört jorden runt". Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag stortrivs med mitt sätt att utnyttja den svenska sommaren. Att få uppleva det förbiglidande sommarlandskapet från en cykel är själva målet med mina resor, att få leva i stunden utan förpliktelser. Det är sällan jag har ett mera bestämt slutmål än just detta.
Dessutom är jag både glad och tacksam över att ha funnit ett sätt att erhålla en hel del god och framför allt trevlig motion samtidigt som jag får en enorm livskvalitet. Jag har fördärvat båda mina armar och min rygg på att bygga hus, men eftersom jag cyklar så mycket under den ljusa delen av året, kan jag hålla mig hyfsat smärtfri under tiden. Inte minst detta är något att vara innerligt tacksam för.
Det är således absolut inte frågan om att jag är så "himla duktig". Nej, det är dels en fråga om att träning naturligtvis ger styrka och uthållighet, dels helt enkelt en fråga om hängivenhet - jag älskar att cykla! Jag har därför blivit en mycket van semestercyklist. Dessutom vill jag med kraft säga att det aldrig är för sent att börja cykla! Jag började inte semestercykla förrän jag var 48 år.
Och du själv får aldrig låta dig nedslås eller, ve och fasa, avskräckas från att börja cykla, av att läsa om alla dem (oss) som kör långa etapper dagar och kanske veckor i sträck. De flesta webbsajter på Internet om långfärdscykling och cykelsemester verkar vara avfattade av halvprofessionella cyklister. Där kan man således få mängder av ovärderliga tips, men som glad amatör eller som nybörjare eller inte ens det, kan man känna sig lite bortkommen där. Är man dessutom konspiratoriskt lagd, kan man tolka alla dessa sidor som att människor i gemen tycks ha ett icke helt ringa behov av att få visa framfötterna. Men även dessa webbsajter är naturligtvis också ett sätt att få visa sin cykelglädje på.
Man måste som sagt inte ha korsat en kontinent för att efteråt kunna berätta om en underbar cykelsemester, även om detta för många måste vara något att suckande drömma om att få genomföra. Var och en skall njuta sin cykelfärd efter eget huvud och efter egna förutsättningar!
Fem mil är inte på minsta vis sämre än femton om upplevelsen och glädjen är densamma. Ett koreanskt ordspråk säger "En resa på 100 mil börjar med ett steg."
Mitt enda syfte med den här sajten är att om möjligt inspirera dig såsom nybörjare till att äntligen ta klivet upp på cykeln och därmed göra dig till en (ännu) gladare människa.
Jag är visserligen ganska erfaren numera, och kan därför dela med mig av en del nyttiga erfarenheter, men jag minns hur det var att lite trevande sätta ihop en första packlista och försöka lista ut "hur man gör" när man skall ge sig ut på en längre cykelfärd. Och jag minns ännu den berusande glädje som infann sig då det fungerade.
Nu kan man inte sätta sig på cykeln den 1 juni och utan besvär cykla 15 mil årets första heldagsutflykt. Det skulle ge skador som tog lång tid att läka och skulle bli en ren plåga. Nej, innan dess har jag betat av åtskilliga träningsrundor.
Till första maj ska jag helst ha 100 mil i benen, varav minst två sträckor över 10 mil. För den som inte tänker köra så långa dagsetapper kan det gott räcka med 30-40, varav ett par sträckor bör vara minst lika långa som dem du har tänkt att köra på semestern. Hela våren (givetvis även på hösten och på vintern om den är snö- och isfri) kör jag därför en runda på exakt fyra mil för att hålla ångan och konditionen uppe. Det gör jag en eller två, någon gång tre gånger i veckan, i synnerhet på våren, och så snabbt jag bara förmår för att dessutom inte förlora allt för mycket av min benstyrka under den mörka årstiden. Jag är ingen träningsfantom och har ingen diktan och traktan att bli någon heller. Det skulle aldrig falla mig in att köra tio mil om dagen sju dagar i veckan som tävlingscyklister måste göra eller att tävla över huvud taget. Det skall vara roligt att cykla. Det får aldrig bli ett tvång!
Jag brukar jämföra dessa fyra träningsmil med en löneinsättning:
1½ mil sätter jag in på mitt checkkonto. De är det jag lever och mår gott av.
2 mil sätter jag in på mitt sparkonto. Dem tar jag ut till sommaren då jag som bäst behöver dem.
½ mil sätter jag in på mitt pensionskonto. Det sparkapitalet skall jag leva och må gott av då jag blir gammal och inte längre orkar cykla.
Ställ dig själv några inledande frågor. Efteråt kan du börja tänka över vad du sedermera måste ha med dig i din packning med ledning av de svar du får. Skillnaden i utrustning kan bli större än du först tror:
Ju fler A du fick, desto enklare cykling och enklare planering. Beroende på vad du svarar kan du behöva planera din resa i allt från två timmar till flera dagar, och din packning kan väga allt mellan fem och trettio kilo.
Alla mina rekommendationer här grundar sig på hur jag själv cyklar " det är bara mina egna erfarenheter som jag kan dela med mig av, eftersom jag som sagt alltid cyklar ensam. Mina svar på ovanstående frågor blir så gott som alltid:
1) I Sverige genom levande landsbygd
2) Fem till tio dagar
3) På vandrarhem
4) Ja, ensam
5) Pigg, ungdomligt sinnad "halvgubbe" på 58 år
6) Besöka orter där mina förfäder en gång har levat
7) Jag har gått igenom cykelns alla detaljer, och gör allt själv
8) Jag är egenföretagare och kan således välja period efter vädret - mitt sommarmåtto är därför: "Jag tar semester när solen skiner".
9) Jag håller ett ganska högt tempo och har därför "råd" att stanna till när jag så önskar.
Jag kamperar alltså så gott som alltid på vandrarhem. Men nu ska jag säga något ledsamt, något jag för övrigt har skrivit till STF och beklagat mig över. Om fler cyklister gjorde detsamma, kanske det kunde bli en ändring.
I STF:s barndom och under lång tid var ett vandrarhem exakt vad som utsägs av namnet: ett hem dit en vandrare (sådana fanns det många av förr i världen men är numera en utrotningshotad art) eller annan trött färdeman kunde styra kosan och få sig en bädd för natten. Bädden stod oftast i ett stort flerbäddslogement; priset var också därefter. När min kompis och jag åkte moped från Göteborg till Gotland 1965, kostade en övernattning 3:25! Riktigt så här enkelt och riktigt lika billigt är det emellertid inte nu för tiden, men det är inte detta som är problemet.
För det första kan du glömma det där med att ta dagen som den kommer, stanna när du är trött och vill vila och kliva in på ortens vandrarhem. Det går säkert bra i många fall, men flertalet vandrarhem har obligatorisk förbokning, och har du inte beställt rum innan, så ska du inte vara säker på att få något. Detta spelar inte så stor roll för en bilist. Han kan i sådana fall åka till nästa stad. Det tar högst en timme. En semestercyklist däremot orkar med stor sannolikhet inte ta sig ytterligare sex-åtta mil den eftermiddagen med full packning. Tänker du dessutom cykla i mellersta Bohuslän eller till någon riktigt populär turistmagnet, kan du även glömma det där med att alls ringa och förbeställa. Rummen där är alltid tingade av bilburna turister hela sommaren igenom. De bokar sitt "vandrarhem" redan i mars månad. Detta svar har jag fått flera gånger, då jag i min monstruösa enfald har försökt beställa en bädd för en natt i vissa delar av Bohuslän på sommaren. Då uppställer sig genast frågan: Vart tog den vackra vandrarhemstanken vägen?
Jag föreslog STF, att alla de vandrarhem som vanligtvis är fullbelagda och alltså har en synnerligen god ekonomi, skulle ha ett rum med ett par bäddar vilket var reserverat enkom för vandrare och cyklister och vilket inte kunde tingas för mer än en natt i taget, men se det gick inte alls det! Då skulle det stackars fullbelagda vandrarhemmet kanske förlora några hundringar i månaden och bara tjäna 100 000 istället för 101 000 kronor per månad (brutto). Tidigt på sommaren och efter industrisemestern är det emellertid betydligt lättare att få plats.
Ett alternativ vore annars att byta namn och kalla vandrarhemmen för semesterhotell, men detta togs heller inte väl upp av STF. Jag fick ett mycket snorkigt svar. (Jag fick naturligtvis skylla mig själv som beklagade mig inför någon som vet exakt vad som är bäst för oss semestercyklister!)
Vandrarhemsvärdarna själva däremot är nästan alltid mycket trevliga människor ... Nåja, det finns undantag. På vandrarhemmen i Stockholm vet man att man ständigt får nya gäster och att dessa betalar vad det kostar oavsett bemötande och utrustning. På Fridhemsplan i Stockholm kan jag inte säga annat än att bemötandet var svalt, oengagerat och ytterst opersonligt. Personalen rörde sig inte en halvmeter utanför sin trygga reception. Det är exempelvis kutym på vandrarhemmen att man får låna telefon för att ringa nästa vandrarhem. Så icke på Fridhemsplan. Man kan köpa ett telefonkort för 50 kronor och ringa på en telefon som sitter där det är som mest bullrigt och stökigt. Köket är stort och rent men det kostar 20 kronor att hyra ett kylskåp(!), och frys finns ingen. Jag låg tillsammans med åtta andra personer i en sovsal i källaren utan fönster och i 27 graders värme med dålig ventilation, vilken inte åtgärdades förrän en kille inom svenskt näringsliv sa åt på skarpen. Priset var 200 kronor/natt. Där logerar jag aldrig mer och rekommenderar ingen annan att göra det heller. (I Tived betalade jag 175 kronor för egen lägenhet med hall, rum, toa, dusch och kök.) Stockholm som stad är dock en underbar upplevelse och innevånarna är lika trevliga (sagt av en urgöteborgare :-) ) och vi turister från all världens hörn som delade sovsalen hade väldigt trevligt tillsammans på kvällarna, så Stockholm vill jag gärna återse.
Som jag redan berört händer det alltså att man måste lägga sin rutt efter var det går att finna lediga vandrarhem. Nåja, de flesta har oftast plats, men då får man vackert åka just dit även om man hellre hade tänkt sig att ta en annan väg. Tänk även på att det finns stora områden där det inte finns några vandrarhem över huvud taget. Då kan man ta kontakt med SVIF (Sveriges vandrarhem i förening - en helt fristående förening) som också har vandrarhem. Annars får det bli campingplatser, någon stuga eller ett billigt pensionat.
En cykelsemester på bortåt en vecka tar minst en hel dag att planera. Det tar sin lilla tid att lägga ut varje dagsetapp, så att den inte blir för lång och att ringa runt till vandrarhemmen och höra sig för och i bästa fall ha större delen av trippen förbokad.
Jag tillhör inte dem som ovillkorligen måste hålla mig till en så kallad cykelled. Dessa påstås vara extra vackra och väl lämpade för cyklister. Vad du än gör, välj exempelvis inte Sverigeleden (tror det var den) mellan Blädingeås (söder om Alvesta) ner mot Vislanda. Den är en skamlöst urusel katastrof! Ibland kommer jag givetvis in på en cykelled, men jag väljer själv hur jag vill åka, så får erfarenheterna av detta utgöra grund för om jag kommer att åka där igen. Huvudtanken är dock att för det första absolut inte välja de riktigt stora vägarna annat än i yttersta nödfall, som exempelvis en kortare stäcka för att sedan vika in på en småväg, eller då jag någon gång har bråttom. För det andra undviker jag dessutom helst de allra minsta vägarna, de som på "Blå kartan", den som numera kallas "Lantmäteriets vägkarta" är markerade med svart. Dessa är alltid grusvägar, och jag hatar grusvägar. På sådana vägar går 80 % av ens uppmärksamhet åt att parera gropar, stenar och drivor av lösgrus. Dessutom går det både tyngre och långsammare. Betonghårda grusvägar är emellertid fina att cykla på.
Idealet för en cyklist vore att ha en karta i vettig skala där man kunde se skillnad på grusvägar och belagda vägar. Man kan nämligen inte lita på att de minsta, brunfärgade vägarna alltid är belagda. Förutom i körjournalen antecknar jag alltid på kartan (om jag inte glömmer av det) om en väg är grus och i vilket skick den befinner sig i på en skala 1 till 5.
Jag använder alltid Blå kartan i skala 1:100 000. Eftersom jag cyklar så långa sträckor, skulle det bli på tok för många med "Gröna kartan" i skala 1:50 000. Och med kartor i större skala än 1:100 000 finns risken att man missar någon liten, cykelbar genväg. På en sådan finns naturligtvis färre antal gårdar med och alla lokala namn står heller inte utskrivna, vilket kan vara en nog så viktig upplysning om man inte är 100 % säker på om man exempelvis vikt in på rätt väg i ett gytter av småvägar, och detta är något som inträffar på varje semesterresa.
En liten psykologisk aspekt är också, att med en karta i en inte alltför stor skala, måste man då och då under färd stanna och vika fram en ny del av kartan. Lite krångligt, javisst, men då inser man genast hur lång sträcka man faktiskt har avverkat hittills. En "vikning" på Blå kartan är en och en kvarts mil, det vill säga ett gott stycke närmare målet. För mig har detta blivit till en liten vällustig ceremoni.
Ibland kan det finnas anledning att gå ut på Internet och kolla var det finns en livsmedelsaffär i närheten av dagsetappens slutmål och se när den har öppet, särskilt lördag och söndag ute på landsbygden. Tag inte för givet att varenda lanthandel har samma generösa öppethållandetider som affärer i tätorterna. Man kan givetvis även fråga vandrarhemsvärden då man bokar plats var det finns en affär som är öppen så och så dags.
Ibland kan det även finnas anledning att gå ut på Internet och kolla var närmaste livsmedelsaffär finns om slutmålet ligger i en större ort och också se var vandrarhemmet ligger.
Ligger man inte åt det rent äventyrliga hållet, är det väl värt besväret att vara gott förberedd. Cykelsemestern kommer ändå att bjuda på både trevliga och mindre trevliga överraskningar. Det är att cykla jag är ute efter, inte att desperat leta efter en affär som stänger om fem minuter.
Alla vandrarhem har betydligt högre standard idag än för 40 år sedan då jag blev medlem. I nio fall av tio kan jag få eget rum, och det är naturligtvis skönt att veta att jag inte stör någon, när jag kliver upp klockan fem på morgonen. För en medlem i STF kostar en natt vanligtvis 150 – 180 kronor plus/minus några tior. För en ickemedlem tillkommer 50 kronor. På någre ställen kan man dock få betala 290 kronor per natt för en bäddplats, medan andra bara tar 120 kronor. Ett enda, Sveriges billigaste, nöjer sig med 100 kronor för en bädd. (Gäller 2008.) Det har emellertid blivit vanligare att man blir debiterad för enskilt rum även om man bara har beställd en bäddplats; detta med motiveringen att "det inte går att lägga två okända personer i samma rum."
Eftersom det är svårt att helt fritt välja resväg, om man inte är beredd att ta in på hotell eller pensionat om vandrarhemmet är fullt, är det lika gott att lägga ut hela resan innan avfärd, dvs om det bara gäller ett par dagar, och de första fyra – fem dagarna vid en längre tripp, åtminstone som förstaalternativ. Ett finurligt litet hjälpmedel är då en kartmätare. En elektronisk sådan kan man köpa exempelvis på Clas Ohlson för runt en hundralapp. Jag har ärvt en mekanisk dito som är ca åttio år gammal men ännu fullt funktionsduglig. Den är bara fyra cm lång och väger så lite att jag alltid har den med mig.
Man nollställer kartmätaren, sätter ner den på startpunkten och slingrar sig fram längs vägarna på kartan till målet. På min läser jag av på rätt skala hur långt det verkligen är. På en elektronisk ställer man in rätt skala innan mätningen.
Kom ihåg att aldrig lita på avståndstabeller i kartböcker och på trafikskyltar. Vi semestercyklister håller oss inte till de stora, raka Europavägarna. Även kartmätaren brukar visa ett par procent för lite. Det är en god sak att i förväg veta att dagsetappen blir, låt säga 15 mil, så att det inte kommer som en kalldusch att den är 18; respektive att den är 8 mil och inte 11.
Trots att jag har hållit på i nio år med att cykelsemestra (plus en cykelsemester för tjugofem år sedan), så brukar jag ändå alltid sova lite oroligt natten innan avfärd. Resfebern sätter in lika starkt varje gång ... på gott och ont. När jag sedan sätter mig på sadeln i den tidiga gryningen dagen därpå vid sex-halvsjusnåret och har trampat iväg hundra meter bara, infinner sig samma gamla vanliga, nästan berusande känsla av glädje av frihet och faktiskt en smula ävertyrslusta - ingen cykelfärd är den andra helt lik oavsett om det är samma vägar som måste betas av under färdens första (och sedermera dess sista) dag. Glädjen stiger ännu mer när jag är ute ur Göteborg och har kommit in på en landsväg.
När det är dags för dagens första rast, "den gyllene förmiddagsfikan", har jag kommit runt fem mil på väg. Även om jag då sitter på samma invanda fikaställe, och det gör jag alltid Dag 1, tycker jag att semesterfärden nu har börjat på riktigt.
Förr var det kaffe som gällde, men jag har numera helt gått över till te. Te piggar upp lika bra och släcker törsten bättre än kaffe, och te finns att köpa i snart sagt oändliga variationer av smaker. Själv håller jag mig dock till en enda väl beprövad sort såsom mitt optimala utflyktste, nämligen Yunnan, ett te jag aldrig tröttnar på, ett te som för mig smakar sommar, frihet, cykelsemester och livsglädje. Den enda lilla sorgen med ett så gott te är då termosen är tömd.
Till teet tar jag en dubbelmacka av ljust bröd. Pålägg är inte så viktigt men kommer jag hemifrån, består detta av skinka eller något annat rent kött, inte starkt kryddad favoritkorv och liknande. Det är stillandet av hungern och törsten som har högst prioritet under färd liksom att få en skön rast, även om det naturligtvis är viktigt att maten smakar gott. Detta är säkert en personlig sak, men själv undviker jag grovt bröd vid långfärdscykling. All mat under färd skall vara så lättsmält som möjligt. Mörkt fullkornsbröd med nyttig fibertillsats av hälften kli, hälften halm, hälften bark och hälften granris får man njuta av då man kommer hem :-).
Jag kompenserar bortfallet av spannmålsfibrer genom att istället äta fyra-fem frukter varje dag, vilket är gott, nyttigt, saftigt, läskande och ger ett snabbt energitillskott. Under den senare delen av sommaren är det härligt att kunna komplettera med ett par deciliter blåbär eller hallon. Som cyklist hinner man lägga märke till många fina bärställen utefter vägen.
Fikat tar inte mer än max femton minuter. Såvitt inget annat pockar på min uppmärksamhet, kan jag därefter kosta på mig tjugo-trettio minuters full vila. Om markbeskaffenheten tillåter det, plockar jag fram mitt liggunderlägg av grön lakansväv, och sträcker ut mig på mage - min värkande rygg tillåter inte att jag ligger någon längre stund på rygg på hårt underlag och det är skönt att kunna avlasta sittfläsket en stund.
Någon gång då och då tvingar mig hungern att stanna och äta oavsett var jag råkar befinna mig, annars är det inte oväsentligt var man väljer sin rastplats. Det skall vara en fröjd även för ögat och för själen då man fikar. Kör hellre tjugo minuter till om du tror att du därmed kommer till ett mycket bättre ställe. Det är emellertid trevligt att variera sig och således inte alltid välja en björkhage med utsikt ut mot betande kor och en sjö i fonden. Ibland väljer jag en bänk i en park med härlig blomdoft, ibland en stengärdsgård omgiven av åkrar och ängar, humlor och drillande lärkor, ibland en bergknalle mitt inne i en susande skog med fåglar på högsta volym, ibland en badstrand vid en sjö eller vid havet med stojande människor. Det är viktigt att man samlar på olika intryck. Men det är klart, två saker lockar alltid . . . vattendrag och utsikter.
Om jag skall köra mycket långt någon enstaka dag, 18-20 mil, och därför startar ännu tidigare än jag brukar, inleder jag med en kortare och mer frugal rast efter ca två timmars färd - en macka eller en frukt och lite vatten. Då är det ännu lite svalt, ibland till och med lite lätt kyligt med morgondimma. Den härliga, efterlängtade förmiddagsfikan sparar jag då tills det blir varmare och jag gjort mig ännu mer förtjänt av den.
Bland ickeprofessionella, ickejordenruntfarande långfärdscyklister må jag möjligen kunna anses ligga i det övre skiktet vad beträffar dagsetappernas längd. Jag cyklar hyfsat långt, åtminstone för min ålder. En dagstur är som jag nämnt ytterst sällan kortare än 15 mil. Åtskilliga lägger emellertid både tjugo och tjugofem mil bakom sig varje dag. Detta är på tok för mycket för mig. Jag vill njuta av varje mil, även den allra sista sträckan på dagen, och tjugo mil under en cykelsemester är väl maffigt till och med för mig. Dock brukar jag sällan vara ute längre än en åtta-tio dagar i sträck och istället göra flera färder. Från 2007 har jag dock ruckat på detta. Numera tänker jag alltid försöka ta en tripp per sommar om minst två veckor.
Eftersom jag alltid startar i svinottan, hinner jag gott med att stanna till vid en gammal kyrka, vid en runsten, en brusande fors eller att cykla runt en timme i någon intressant stad längs vägen. En annan viktig sak eftersom jag alltid cyklar ensam, är att få sitt sociala behov tillgodosett. Även om jag exakt vet var jag är och vart jag skall cykla, låtsas jag emellanåt som om jag vore osäker på vägen, så att jag får en god anledning att stanna till och språkas vid med den rara tanten i trädgårdslandet, med mannen som målar sitt staket, med den söta flickan i kiosken eller med ortens "livsfarliga" moppegäng som trängs utanför samma kiosk (då kan man samtidigt passa på att tala om för dem hur hösäckigt det är att passivt sitta på en moped, när det finns sådana underbara tingestar som cyklar). Jag har även antastat en topless mamma med en nyfiken ettåring på armen, för att fråga om vägen då jag befann mig nära en badstrand. Även ettåringen pekade ivrigt ut sitt alternativ på min karta. Att komma med en karta i handen och se lite vilsen ut, är ett lika osvikligt sätt att få kontakt med människor som om man har barn eller hund! Sådana spontana samtal kan visa sig oväntat intressanta och bli bortåt halvtimmen långa. Detta är en stor del av resans nöje.
När mellan halva och två tredjedelar av färden är avbetad, vid pass klockan tolv eller ett, instundar en av cykeldagens absoluta höjdpunkter: lunchen!
I synnerhet nu gäller det att skaffa sig en så trevlig sittplats som det bara är möjligt. Man vet att man har lyckats i sitt uppsåt om man åratal efteråt livligt kommer ihåg hur trevligt det var i Frödingsdungen i Karlstad, på den där sittvänliga klippan utanför Kyrkesund på Tjörn, på den där stocken vid sjön Åsnen i södra Småland, vid bordet i Kråkeryds naturreservat med milsvid utsikt över Vättern bort mot Visingsö och Västergötland, bland de släta, rundade stenarna på Ölands norra udde, på stenblocket vid Smygehuk med alla utländska turister som fotograferade den cyklande infödingen, ute på Grenen i Skagen och högt uppe på Fredrikstens fästningsvall med milsvida vyer över Halden och Idefjorden som knappast låter sig beskrivas. Alla de andra icke lika väl namnfästa, ehuru i lika kärt minne bevarade hundratals ställena ej att förglömma, vilka skänkt skugga eller sol, god vila och lisa för själen samt smekt mitt sinne för skönheten i det enkla och naturnära.
För de flesta semestercyklister med erfarenhet gäller det att äta lite men ofta samt i god tid innan man blir riktigt hungrig. Äter man för sällan, äter man sannolikt även för mycket, och då krockar de av kroppens olika signaler som styr blodcirkulationen. Magen vill behålla lejonparten av blodet för matsmältningen, medan benmusklerna istället vill dirigera blodet ut till sig, då man skall iväg igen. Detta kan resultera i både magont och illamående, två av de värsta akuta åkommor man kan ådraga sig på en cykelsemester, olyckor undantagna.
Äter man för sällan finns dessutom risk att man får blodsockerfall, och detta kan i värsta fall resultera i yrsel, skakningar och svimningskänslor och kan rent av vara livshotande.
Min lunch består alltid av lite kokt ris, max ½ dl i okokat tillstånd (pasta går naturligtvis lika bra) samt helt lite, bara ca 50 gram, av gårdagens middag av kött eller fisk samt 2½ dl fruktyoghurt med ytterligare frukt nedskivad som läskande och energirik efterrätt, vardera maträtten i sin plastburk med skruvlock. Detta räcker mer än väl och det brukar smaka lika bra som en aldrig så fin restaurangmiddag trots att maten måste ätas kall. Efteråt blir det någon form av vila i minst en halvtimma. Emellanåt kan vilan kombineras med ett stillsamt besök i någon friluftspark, en hembygdsgård, i en intressant kyrka eller dylikt.
Det har hänt åtskilliga gånger att jag har somnat under en lunchvila, men jag har aldrig "försovit mig" utan vaknat igen efter kanske tio-femton minuter.
Resterande två eller tre raster brukar ta tio minuter till en kvart med en frukt eller en smörgås och vatten. Rasterna förutom stannar jag ofta till för att titta på något som fångat mitt intresse eller för att ta ett kort med min digitalkamera och samtidigt passa på att dricka mer vatten, eller bara för att riktigt inse hur otroligt skönt det är att leva just nu!
Det händer faktiskt att jag får ett "anfall" av ren lyckokänsla. Lycka, är väl annars något vi inte är alltför bortskämda med.
Någon gång mellan klockan sjutton och arton är jag framme vid vandrarhemmet. Det skall inte förnekas att det även är härligt att komma fram till dagens mål. Och nog händer det att den allra sista milen någon gång kan kännas en smula seg, även om det är själva cyklingen som jag finner mest nöjsam.
Efter incheckningen duschar jag, tvättar hastigt upp kläderna med lite tvål eller schampo och försöker att så fort som möjligt få ut dem i solen, så att de hinner torka till nästa morgon. Detta har högsta prioritet vid framkomsten! Maskintvättar kläderna gör jag först efter fyra-fem dagar ute.
Först därefter är det tid för matlagning och middag. Då äter jag minst dubbel ranson mot vad jag gör i vardagslag hemma. Min middag består av 300-400 gram kött eller ett helt fiskblock med fyra potatisar, eventuellt en flaska kall sås alternativt en hel tub majonnäs till fisk, ett par tomater och en öl. Jag sparar ca femtio gram kött eller fisk till nästa dags lunch och eventuellt ytterligare lite att ha som pålägg. Det är mycket viktigt att jag får i mig så mycket protein och fett som jag bara orkar äta. Då har jag fått i mig kanske hälften av den energi jag har gjort av med under dagen. Är jag ute fyra dagar eller mer, brukar jag gå ner i vikt ett till två hekto per dag. Av den anledningen törs jag nästan inte vara ute längre än kanske max två veckor. Denna viktminskning får jag ta igen under hösten, eller ännu hellre under julen. Givetvis har inte alla cyklister min typ av blixtsnabb ämnesomsättning, men som långfärdscyklist skall man nog vara lite uppmärksam på sin vikt.
När alla kvällssysslor är klara kan jag ta en halvliter glass medan jag skriver klart min körjournal. Resten av den yoghurt som inte sparats till morgondagens lunch, äter jag till frukost nästa dag. Självklart dricker jag även åtskilliga liter extra vätska på kvällen. Jag kan inte vara helt säker på att jag har fått i mig tillräckligt under dagen. Även på morgonen vätskar jag upp mig med minst en halv liter innan jag åker, så jag har en liten buffert de första timmarna.
I min skafferilåda har jag det mesta som man kan behöva för att kunna tillaga även färska råvaror, det vill säga kött och fisk till en god måltid. Jag äter mycket sällan färdiglagat och slarvar aldrig med maten. Middagen ska vara en smaklig belöning för dagens insats.
I lådan finns bl.a. en specialinredd pappersask som fungerar som kryddskåp. Där finns lite av de mest allsidiga kryddorna, var och en i en liten miniburk av plast samt soya och till och med en skvätt sherry.
Med lite kryddor kan man fixa till en superb måltid även om den naturligtvis inte kan bli alltför kulinariskt vidlyftig eller särskilt varierande. Jag har även med olja att steka i samt Bregott till mackorna. Färskt bröd är visserligen gott som det är, men en smörgås med smör är långt mycket godare, i synnerhet om man inte har något pålägg. Det går åt 20-30 gram Bregott per dag. Det tar jag med mig i en plastburk av lämplig storlek för resans längd.
När jag har brett mina mackor på kvällen, ställer jag in min lilla burk med Bregott i frysen, där den får stå över natten. Där lägger jag även en liten, platt plastflaska med vatten som tjänar som frysklamp. Den rymmer 1½ dl vatten vilket också kan nyttjas som extra vätska vid desperata tillfällen. Det går naturligtvis lika bra att ha utspädd juice i den. Den flaskan har innehållit BarKing "Lakrits-shot" (så kallat flytande godis att smaksätta brännvin med) och är perfekt i form och storlek och är av mycket god kvalitet och tål att frysas om och om igen. Allting inför nästa dag måste vara klart redan på kvällen - även vattenflaskorna skall vara fyllda och inställda i kylen, en med vatten och en med äpplejuice. Min lilla reseväckarklocka ringer senast klockan fem varje morgon. Innan avfärd ges bara tid för de nödvändiga morgonrutinerna plus att rummet skall städas. Det brukar ta knappt en och en halv timma sammanlagt utan jäkt, så före halv sju sitter jag åter på cykeln.
Det är ofta en god strategi att kvällen innan ha tagit reda på hur man snabbt och enkelt tar sig ut ur staden eller ur samhället om man befinner sig på en större ort. Det är inte att ta för givet att man möter så ansenligt många andra lika morgonpigga människor som man kan fråga vid den tiden om man kommer vilse. I synnerhet en helgmorgon är det ganska tyst och lugnt och oftast lite trafik. Fåglarna sjunger så att hela världen vibrerar och morgonsolens strålar är som allra vänast. Hellre gå upp tidigt och komma fram tidigt på kvällen, så att man slipper jäkta under färden och så att man har tid att prata med de andra trevliga gästerna på vandrarhemmet och göra en extra runda på den aktuella orten. Har man tur kan man få svänga sig med sin engelska eller med sin lite kantiga tyska eller danska. I synnerhet tyskarna blir jätteglada om de kan hitta en svensk som de kan tala med, för att nu inte nämna deras barn! Jag har aldrig sett barn så uppskruvat pratsamma som de tyska ungar jag frågat om skolan de går i, de senaste slangorden, vilka lekar som är populära osv. I min gränslösa inbilskhet tänker jag mig att detta antagligen skänker även dem lite extra krydda på deras semester i Sverige och ger även dem något litet minne av "svensken som talade hellre än bra men som i alla fall talade tyska".
Det första jag gör på morgonen då jag klätt på mig är att gå till köket och ställa in mina båda matburkar i frysen och även lägga påsen med smörgåsarna där. Först när jag är klar och skall lämna vandrarhemmet plockar jag ut matvarorna ur kyl och frys. Smöret är redan djupfryst medan lunchmaten nu är isande kall. När jag senare på dagen äter min lunch är yoghurten fortfarande kall om än inte kylskåpskall. Detta är en lika ljuvlig upptäckt varje gång.
Jag törs inte lägga in vattenflaskorna i frysen även om jag skulle vilja det. Eftersom de är helt fulla är risken överhängande att de fryser sönder. Nå, en vanlig sommardag är åtminstone den med vatten likafullt både tömd och fylld på nytt innan lunchen, så det kan väl kvitta. Det är inte kylan man behöver som långfärdscyklist utan vätskan. Däremot är jag noga med att diska även vattenflaskornas korkar varje dag. Någon bakteriehärd vill jag inte att de skall bli i sommarvärmen. Magsjuka och cykling hör inte ihop!
I år, 2007, tänker jag emellertid testa att fylla den av flaskorna som innehåller äpplejuice endast till lite knappt två tredjedelar och placera den liggande i frysen. På morgonen fyller jag den med vatten. Om flaskan håller utan att gå sönder, kommer jag att få uppleva lyckan att kunna dricka iskall juice till lunchen. Detta funkar med en PET-flaska; det vet jag.
Resultat: En riktigt varm dag fungerar inte ens detta. Isen har smält och juicen är redan varm vid lunchtid. Emellertid har jag kommit på två knep att behålla den ganska kall. Fram till fikan ställer jag ner juiceflaskan i den ena sidoväskan – där finns det än så länge gott om plats och väskan med innehåll fungerar som isolation mot värmen. När fikan är överstökad fyller jag termosen med den fortfarande kalla juicen och placerar därefter plastflaskan i sitt flaskställ på ramen. Om resten av juicen är varm framemot eftermiddagen spelar mindre roll bara lunchdrycken är kall.
Jag är ingen verkstadstekniker och kan bara ge lite högst allmänna goda råd. Mer ingående information om reparationer och service kan du få på andra webbsajter.
Den cykeln jag har nu är en så kallad touring- eller trekkingcykel, det vill säga en ren landsvägscykel tillverkad i aluminium och har 24 växlar och 28-tumshjul som rullar smidigt och mer vägföljsamt än cyklar med mindre hjuldiameter. Den är dyrare än en helt vanlig standardcykel i stål men är inte nödvändigtvis bättre för det. Exempelvis är en välgjord stålcykel betydligt mer robust än en aluminiumcykel, och om den får ett rambrott under färd, kan man låta svetsa den. En cykel med aluminiumram måste i sådant fall antagligen kasseras. Den kan vara livsfarlig att cykla på.
Ett par krascher och cykling på uteslutande skuttiga grusvägar med tung packning kan med tiden förtidspensionera en aluminiumcykel. Den drabbas av så kallad materialutmattning. Den stora fördelen är dock att den är avsevärt lättare. Min nya cykel är 4,5 kilo lättare än min gamla i stål. Det är nästan halva packningen i viktvinst! Och den rostar inte. Detta beror dock lika mycket på att jag sköter den ordentligt.
Den 27 juni fick jag min nya cykel, en specialbeställd Koga-Miyata med adressen till min cykelsajt på ena sidan. Den torde vara en av de finaste touringcyklar man kan få tag på. Med lite extra utrustning går den lös på 23.000 kronor, men den är en dröm att köra, inte minst på grund av de hydrauliska skivbromsarna, och den är ytterligare ett kilo lättare än min Scott Sonoma. Dessutom har jag köpt en cykeldator som även visar temperatur, höjden över havet, upp- och nedförsbackars lutning m.m. Lite överkurs kanske men en kul grej, och nu kommer jag framgent verkligen att inse hur backiga alla vägar är.
Många utrustningsdetaljer på den här sajten är skrivna med utgångspunkt från min gamla cykel men skiljer sig trots allt ytterst lite från hur min Koga-Miyata är utrustad. Jag kommer i förekommande fall att redogöra för båda.
Om du trivs med din cykel, finns det ingen anledning att byta. Åtminstone inte förrän du känner ett gryende behov av att skaffa dig en lättare cykel, eller en med fler växlar. För mig blev det kärlek vid de första hundra meterna både då jag testkörde Scott Sonoman och Koga-Miyatan, så jag var ohjälpligt fast, och trots att det kan verka onödigt med så många växlar (egentligen växel-lägen), är det energibesparande att alltid kunna köra på en växel som känns skön vid de rådande omständigheterna.
OBS! Använd alltid packremmar som kan dras åt och låsas steglöst. Inte läderremmar med utstansade hål och absolut inte så kallade bläckfiskremmar (tygklätt gummiband med krokar i ändarna)! Packningen lever sitt eget liv om den inte sitter hårt åtspänd - i synnerhet på en skuttig grusväg. Även om det numera finns cyklar med fjädring, så hindrar inte denna att packningen skakar.
Däcken är något man bör tänka över med stor noggrannhet om man ska cykla långt. Ett långfärdsdäck bör inte vara av traktortyp, sådana som brukar finnas på en mountainbike. Ett sådant ger ett alldeles för stort vägmotstånd. Nej, själva slitbanan skall vara helt slät, och däcket skall vara hårt pumpat. Att ha med sig ett extradäck anser jag personligen vara obehövligt, om man inte vet med sig att man skall köra flera dagar i helt öde bygder eller enbart genom småorter eller i länder man inte vet så mycket om. Ett däck väger en del, men framför allt är det en synnerligen avig pryl att packa med sig. Jag ställer mig dessutom en smula misstänksam mot att vika ihop och hårdsurra ett däck, för att få ner det i storlek. Kan det verkligen behålla sin stabilitet efter en sådan behandling? Nå, jag har ingen erfarenhet av detta, så jag kan strängt talat inte uttala mig. Det enda jag kan säga i sammanhanget är, att de däck som jag själv kör på inte låter sig vikas ihop.
Själv skulle jag hellre surra ett trasigt däck med flera lager isoleringstejp och ta närmsta väg till ett större samhälle om något värre än en punktering har inträffat. Det bästa är trots allt, att så gott det går förebygga ett sådant haveri genom att välja ett pålitligt däck av hög kvalitet och att aldrig ge sig ut med ett däck som sjunger ens på näst sista versen.
Detta blir väl åter gratisreklam, men jag kör alltid på Continental Contact. Det är flera gånger så dyrt som det allra billigaste standarddäcket, det vill säga det kostar runt 200 kronor. Så har det också fyrdubbelvävd kord och kevlar i slitbanan, och slang medföljer! Continental lämnar dessutom ett års garanti mot punktering, likväl har jag faktiskt lyckats perforera ett sådant däck. Den gången var det en centimeterbred glasbit som tydligen måste ha stått rakt upp i cykelbanan. Å andra sidan har jag kört 50 mil på bara korden på ett annat likadant däck då slitbanan var helt bortnött, detta eftersom leveransen av nya däck drog ut på tiden för min cykelhandlare.
Ett annat mycket lättrullande däck är Schwalbe Marathon Kevlar, 28 mm. Det har jag numera på framhjulet. Till bakhjulet på min Koga-Miyata har jag köpt ett nytt, tjeckiskt däck, Rubena V66 Flash, vilket min handlare påstod vara ännu bättre än Continental Contact. Nå det får årets (2008) eskapader avgöra. Alla dessa tre däck ligger i samma prisklass.
Det känns tryggt att köra på ett riktigt bra däck, och jag brukar kunna beta av minst 1300 mil på ett sådant - det blir 15 öre milen. Det har man råd med!
Skaffa dig gärna en så kallad cykeldator om du inte redan har en.
För det första är det bra att veta hur långt man har kört och därmed hur långt det är kvar. Vet du med dig att exempelvis åtta mil är max vad du orkar på en dag, är det inte så lämpligt att göra en extra utvikning på två mil när du redan har kört sju. För det andra är det roligt att veta hur lång varje dagsetapp och hela cykelsemestern blev.
Hastighet, medelhastighet, totala antalet mil på ett år och tidsåtgång är väl mer att betrakta som kalenderbitaruppgifter, men ger även ett gott mått på din förhoppningsvis växande kondition.
Kalenderbitare eller inte, som nämnt mäter min nya dator bland annat även höjden över havet och hur branta backar är. Detta må verkligen kunna ansas vara onödigt, men likafullt häpnar jag över hur oerhört stora nivåskillnaderna kan vara på en backig väg.
Min dator lägger ihop nivåskillnaden vid uppförsbackar men drar inte ifrån den vid nedförsbackar. I annat fall kunde ju en backig väg ändå sluta på noll meters höjdskillnad och det är ju inte det man är ute efter att få veta. Bortsett från detta så ser man nämligen hela tiden på vilken höjd över havet/utgångspunkten man befinner sig. Det är snarare regel än undantag att det sammanlagna antalet meter i höjdskillnad på en heldag kan uppgå till 1000 - dvs som om man hade tagit sig upp på en 1 kilometer hög fjälltopp räknat från utgångspunkten, oavsett hur långa eller branta själva backarna är.
Däcken är något man bör tänka över med stor noggrannhet om man ska cykla långt. Ett långfärdsdäck bör inte vara av traktortyp, sådana som brukar finnas på en mountainbike. Ett sådant ger ett alldeles för stort vägmotstånd. Nej, själva slitbanan skall vara helt slät, och däcket skall vara hårt pumpat. Att ha med sig ett extradäck anser jag personligen vara obehövligt, om man inte vet med sig att man skall köra flera dagar i helt öde bygder eller enbart genom småorter eller i länder man inte vet så mycket om. Ett däck väger en del, men framför allt är det en synnerligen avig pryl att packa med sig. Jag ställer mig dessutom en smula misstänksam mot att vika ihop och hårdsurra ett däck, för att få ner det i storlek. Kan det verkligen behålla sin stabilitet efter en sådan behandling? Nå, jag har ingen erfarenhet av detta, så jag kan strängt talat inte uttala mig.
Själv skulle jag dock hellre surra ett trasigt däck med flera lager isoleringstejp och ta närmsta väg till ett större samhälle om något värre än en punktering har inträffat. Det bästa är trots allt, att så gott det går förebygga ett sådant haveri genom att välja ett pålitligt däck av hög kvalitet och att aldrig ge sig ut med ett däck som sjunger ens på näst sista versen.
Detta blir väl åter gratisreklam, men jag kör alltid på Continental Contact. Det är flera gånger så dyrt som det allra billigaste standarddäcket, det vill säga det kostar runt 200 kronor. Så har det också fyrdubbelvävd kord och kevlar i slitbanan, och slang medföljer! Continental lämnar dessutom ett års garanti mot punktering, likväl har jag faktiskt lyckats perforera ett sådant däck. Den gången var det en centimeterbred glasbit som tydligen måste ha stått rakt upp i cykelbanan. Å andra sidan har jag kört 50 mil på bara korden på ett annat likadant däck då slitbanan var helt bortnött, detta eftersom leveransen av nya däck drog ut på tiden för min cykelhandlare.
Det känns tryggt att köra på ett riktigt bra däck, och jag brukar kunna beta av minst 1300 mil på ett sådant - det blir 15 öre milen. Det har man råd med!
Man kan givetvis även ha med sig en ny kedja. Det har emellertid inte jag. Man behöver en kedjebrytare för att få bort respektive sätta dit den så kallade länkpinnen, då man skall anpassa den nya kedjan till rätt längd. Min kedjebrytare väger 140 gram. Bäst är alltså att i förväg kapa kedjan till exakt längd och ha med ett löstagbart kedjelås (se bild). En Shimano HG-50-kedja med 110 länkar väger dessutom 290 gram.
Själv ser jag alltid till att min cykel är i bästa trim innan sommaren. Detta innebär bland annat att kedjan måste ha kvar större delen av sin livslängd, det vill säga den får inte vara körd mer än max 600 mil. Ett kedjebrott har jag dessutom aldrig någonsin råkat ut för - peppar, peppar.
Även om det låter jättetråkigt och jätte-smutsigt, så skall en kedja skötas om ofta och noga om man tänker ägna sig åt att fara på långa cykelsemestrar om somrarna. En kedja med löstagbart kedjelås är förhållandevis enkel att plocka bort och få dit igen. Då är det lätt att få både kedjan och alla kransar och klingor metallrena. En tång av typ polygrip kan dock vara nödvändig för att få av och på kedjelåset, och en polygrip väger också mycket. Har man tur kan man få låna en lämplig tång i något hus i närheten om olyckan är framme under färd. En kedjebrytare har de med all sannolikhet inte däremot. Man får antingen förlita sig på turen och på den goda ompysslingen av sin cykel eller ha med en kedja av exakt längd försedd med kedjelås.
Kedjan rengör jag minst var hundrade mil, men oftast efter varje cykeltripp om 50 – 70 mil. Så har jag som sagt heller aldrig råkat ut för något missöde under de ca 6000 mil jag kört på mina tre cyklar.
En eller två ekrar kan också vara lämpligt att ha med om vägen mestadels går genom ren landsbygd och fler än en eker skulle gå av.
På min 24-växlade Scott Sonoma sitter en Shimano HG-70-kedja. På denna har jag ett kedjelås av märke KMC ”MissingLink” à 29 kronor för två stycken. På förpackningen står klart och tydligt att den bland annat passar till Shimano-kedjor. Låset har hållit hela förra kedjans livslängd, det vill säga 1800 mil utan minsta mankemang, missljud eller tecken på förslitning.
När man har köpt en ny kedja, skall den kapas till rätt längd. Tänker man använda kedjelås, kapar man ytterligare en länk, en ytterlänk, eftersom kedjelåset i sig utgör en ytterlänk. Min kedja skall ha 110 länkar (54 ytterlänkar), men den är kapad till 109 med kedjelåset som den 110:e (den 55:e ytterlänken). Det är lättast att räkna antalet ytterlänkar, dubbla detta antal och lägga till en, för att få det antal länkar som kedjan skall ha om den skall användas med kedjelås. En sådan kedja skall börja och sluta med en innerlänk (se Fig.1).
Kapar en kedja gör man med en kedjebrytare. Med en sådan trycker man ut den pinne, även kallad nit, som håller den ytterlänk man inte skall ha kvar. Detta fordrar en del kraft, så det gäller dels att man har lite hårda tag i nyporna, dels att man inte slarvar och exempelvis lägger kedjan snett. Är man bara omtänksam är det emellertid inga större svårigheter (se bild 2 – handtaget man håller i är bortplockat på bilden). Fotografera dock först, eller rita en skiss över hur kedjan löper igenom den bakre växelföraren om du är det minsta osäker på hur den fungerar.
Att sätta ihop kedjan igen med hjälp av den länkpinne som följer med varje ny kedja, är aningen vanskligare än att kapa kedjan. Att trycka ut en länkpinne fordrar bara en smula handakraft, att sätta dit en ny fordrar dessutom stor noggrannhet, ty minsta lilla den kommer för långt in, måste den plockas bort och ersättas av en ny. Notera att detta gäller Shimanos kedjor, ty deras länkpinnar är utformade på ett speciellt sätt och kan bara träs in i kedjan en gång; sedan måste de kasseras. Ytterligare en anledning således att istället välja kedjelås.
Vill man aptera ett kedjelås på en kedja som redan sitter på cykeln, måste man bryta upp kedjan på plats så att säga. Detta kan kännas knivigt, men tar man det varligt är det inga problem. Använd i så fall verktyget ”tredje handen” (läs nedan samt se Fig. 2). När detta är gjort och kedjan är loss från cykeln, måste man trycka ut ytterligare en pinne, ty kedjan måste som sagt börja och sluta med en innerlänk.
KMC-låset brukar vara ganska enkelt att få på, och sitter ordentligt fast. Dragkraften i kedjan då man cyklar drar dessutom åt låset ännu mer. Det kan emellertid vara så trögt att få upp låset igen, att det är med svårighet man kan böja loss det med bara hjälp av händerna så som baksidestexten på kedjelåsförpackningen anger. Följ då anvisningen i Fig. 2, 3 och 4: Fixa först till det behändiga lilla verktyget ”tredje handen” av en grov ståltråd. Detta hakas in mellan länkarna för att ta upp kedjespänningen, så att man kan arbeta på ett avsnitt av kedjan utan att besväras av att kedjan vill räta ut sig. Skapa samtidigt en uppochnedvänd U-formad slinga av kedjan och anpassa polygripens käftar till länken. Sätt dock polygripen lite diagonalt över länken, som Fig. 3 visar (sett uppifrån). Då skjuvas ett eventuellt kärvande kedjelås enkelt upp. Gör detsamma fast vinkla polygripen åt andra hållet, då låset skall stängas – tryck då med kraften riktad längs de röda pilarna. Det spelar ingen roll om pinnen på kedjelåsets ytterbleck sitter framtill eller baktill (åt höger på figuren eller åt vänster). De två delarna är helt symmetriska.
Nu kan kedjan tvättas riktigt ren i en liten skvätt fotogen eller bensin i en platt och vid burk – använd en gammal tandborste eller styv pensel vid första badet – och torka ren kedjan mellan varje bad. Upprepa proceduren minst två gånger tills vätskan är förhållandevis klar även efter badet. Det räcker att använda en kvarts deciliter eller ännu mindre vid varje bad, så miljöpåverkan är minimal. Vid andra eller tredje badet kan man med fördel efteråt doppa ner en trasa i vätskan och noga torka rent klingorna fram och den så kallade kassetten (kuggkransarna) bak samt bakväxelns delar och allt annat oljigt och smutsigt. Var emellertid noga med att inte få in bensin i navet eller i pedalernas vevparti – häll aldrig bensin eller annat lösningsmedel direkt över klingor och kransar! Är man riktigt noggrann (och det är man) rengör man kedjespännarhjulen när man ändå är i farten. Dessa brukar vara de allra smutsigaste detaljerna på hela cykeln. Kedjespännarhjulen är de två, oftast svarta små ”kugghjulen” som sitter på den bakre växelarmen. Skruva gärna av ett i taget, inte båda två, annars kan det vara lite pilligt att få ihop delarna igen. Då är det dessutom ingen risk att man förväxlar dem, ty de brukar vara märkta ”upper” (övre) respektive ”lower” (nedre).
Det är inte bara trevligt och högeligen tillfredsställande att köra en ren, fräsch och nyservad cykel, det är betydligt säkrare också ... och billigare. Min tanke är nämligen att ett kedjelås förlänger livet på en kedja. Eftersom det med ett sådant lås är betydligt enklare att få kedjan riktigt ordentligt ren vid kedjetvätt, torde kedjan slitas betydligt mindre ... det vill säga om man sköter den som jag gör. Allt jag gör med min cykel gör jag emellertid för att minimera risken för förtretligheter vid färd.
Min nya Koga-Miyata har 27 växlar. Det innebär 9 kransar bak, vilket i sig innebär att kedjan är lite smalare än en standardkedja. Alla cykelaffärer har inte kedjelås till denna typ av kedja, men jag fick ändå tag i två SRAM Powerlink Gold à 39 kronor styck. På förpackningen står det uttryckligen att låset enbart bör användas till SRAM:s egna kedjor, men på Internet har jag läst mig till att mängder av cyklister i åratal har använt det till sina Shimanokedjor, och i affärerna säger man att det är detta kedjelås som gäller, så jag känner mig helt lugn. I annat fall får jag för säkerhets skull köpa en SRAM-kedja nästa gång. Detta kedjelås sitter mycket bra på kedjan, men nöp inte till och självlåste sig förrän kedjan belastades. Därefter verkar det sitta lika säkert som KMC-låset gör. Jag har naturligtvis alltid med mig ett reservlås inför alla eventualiteter.
Här har jag inte så mycket att säga annat än att ytterst få långfärdscyklister använder racerstyre (bockstyre). Ett sådant ger visserligen mindre luftmotstånd, men man ser inte så mycket då man halvligger med ögonen riktade mot marken, och det är just att se omgivningarna som är en av de incitament som gör att man alls ger sig ut på cykelsemester.
Ett rakt styre bör emellertid ha så kallade horn (bar-ends) längst ut. När man sitter lutad framåt får händerna uppbära en betydligt större del av kroppstyngden än man kanske tror. Så bör det vara, för att något lite avlasta ändan. Detta ger dessutom bättre kontroll över styret än om man sitter helt upprätt och kanske bara vilar händerna på det. Många blir förvånade då jag säger att jag blir långt mycket tröttare i armarna och händerna än i fötterna efter en lång dagstur. Så är det dock.
Horn gör att man kan byta ställning för händerna, och detta bör man göra ofta. Att hålla dem vågrätt är egentligen onaturligt för kroppen. Hornen gör att man kan ha händerna ungefär som när man håller i ett par stavar. När vägen är slät och fin brukar jag lägga händerna platt på styret och hornen en liten stund, för att slippa hålla fingrarna krampaktigt slutna om något hela tiden. Variation är viktigt!
Här är det omöjligt att ange vad som är rätt. Det finns nämligen inget "rätt". Var och en måste pröva sig fram till en optimal kompromiss mellan plånbok, smak och bekvämlighet.
Kläderna bör under alla omständigheter vara av så god kvalitet att de inte tappar konditionen under en långfärd. Vissa plagg utsätts för nötning hela dagen och alla cykelplagg skall tvättas varje dag. De måste givetvis även skydda mot kyla, vind och i viss mån regn och även mot brännande sol samtidigt som de sitter skönt på kroppen och är lätta att tvätta.
Det kanske första en blivande långfärdscyklist ställer sig undrande inför är huruvida sittfläsket kommer att palla. Detta är i sanning en prekär fråga och det finns åtskilliga lösningar. Nedan blir jag tyvärr tvungen att bli en smula intim, men jag börjar uppifrån.
På huvudet har jag naturligtvis hjälm! Något annat vore för mig totalt vanvett trots att jag i många år körde utan. Efter att ha blivit påkörd av en bil, varvid både cykeln och jag gjorde en frivolt i luften och jag hamnade på rygg i en mjuk och blöt grässlänt med huvudet tio cm från en vasskantad stålstolpe, kör jag alltid med hjälm. Vid tripper sent på året, som år 2006, då sista lillsemestern för året startade den 22 september, har jag en tunn mössa under.
Jag har utrustad hjälmen med ett litet visir i grön, kraftig plast inköpt som metervara i en hobbyaffär. Detta sitter inkilat mellan hjälmen och svettremmen framtill inne i densamma och är figurklippt så att det slutar några millimeter nedanför övre glasögonkanten. Det har tre funktioner: dels skyddar det ögonen vid regn, dels mot en lågt stående sol samt inte minst från att få ögonen fulla av flygfän som svärmar sommartid. Så enkelt men så effektivt!
Om man inte som jag bär glasögon kan man istället använda klarplast och låta visiret gå ner halvvägs över ögonen.
Jag har en röd jacka (en cyklists kläder bör inte alla vara svarta; man syns knappast alls vid dåligt väder och mörker då) med avtagbara ärmar vilket är underbart om det är nästan lagom varmt men fortfarande lite kyligt i vinden. Även en bit av ryggstycket kan tas bort.
Jackan och byxorna är gjorda av det material som kallas Windstopper®. De är således mycket vindtäta och därmed varma men samtidigt tunna och inte särskilt tunga, och de släpper igenom fukt. De håller hyfsat för en rejäl regnskur, men är inte regntäta. Det material som heter Gore-Tex® är alldeles för tätt att cykla i länge. Man blir lika våt av svett som man skulle ha blivit av det regn man stänger ute. Men regn i kyligt väder kyler ordentligt, så numera har jag även med mig en mycket tunn och mycket lätt regnjacka i Gore-Tex av typen PacLite. Den väger bara 270 g. Regnbyxor har jag inte med mig.
Eftersom jag har egen firma råder jag över min tid och försöker därför ge mig ut då vädret är någorlunda stabilt. Någon enstaka regndag på en hel cykelsemester gör inte så mycket om man vet att regnet kommer att blåsa över till nästa dag. Det är dock viktigt att kläderna är torra på morgonen. Att starta en tidig och kanske kylig morgon med våta kläder kan inte vara någon höjdare.
Förr hade jag en tröja av konstfiber närmast kroppen. Numera har jag dock alltid en av bomull, trots att en konstfibertröja känns mindre våt då den blir svettig. En konstfibertröja luktar nämligen sämre än den i bomull efter ett par dagars användning trots daglig snabbuppvaskning och åtminstone min blir aldrig riktigt ren ens i tvättmaskinen hemma. Den ena torkar inte fortare än den andra, så där är ingen större skillnad. Här går meningarna emellertid isär, så var och en måste testa sig fram. I år skall jag dock testa en tröja av materialet polypropylen. Det lär skall ha mycket goda egenskaper.
Jag har riktiga cykelbyxor, sådana som är elastiska och slutar en bit ovanför knäet. De är smidiga, sköna, lätta att tvätta samt har en mer eller mindre bra dyna insydd som skydd mot sittsår. Proffscyklister lär aldrig ha kalsonger under, utan smörjer in sig med mängder av vaselin. Det tog mig flera år av gensträvighet innan jag äntligen insåg att man faktiskt inte skall ha kalsonger under.
Jag har testat flera metoder att förhindra tryck- och skavsår. Generellt kan jag säga att det är lättare att undvika skavsår än trycksår, men även detta kan vara personligt, beroende på hur man är skapt. Det är trist att man, trots en god kondition och god benstyrka inte skall kunna cykla som man vill, bara för att den löjliga ändan säger stopp. För min del hjälpte vaselin bara delvis. Dessutom är vaselin trist och kladdigt att hantera.
Sommaren 2006 testade jag något nytt, och detta visade sig vara det optimala för min egen del. Jag påstår inte att det fungerar för alla, men för min del fungerar det. Nu kan jag cykla som jag vill!
Jag köpte ett lammskinn för 99 kronor i en skinnbutik N.B. inte ett fårskinn! Lockarna på ett fårskinn är för stora och lite väl knöliga. Efter att ha gjort en mall klippte jag ut en bit som är ca 2 cm större runt om än dynan i cykelbyxorna. (Lammskinnet räcker till ytterligare en sådan bit.) Denna stoppar jag in i cykelbyxorna och rättar till den så den ligger helt rätt. Och detta är viktigt, annars gör man saken bara än värre.
Lammullsbiten skall alltså ligga an mot huden, utan vaselin. Sedan är det bara att cykla så långt benen bär! Emellanåt måste jag dock justera att den ligger rätt.
Ull skall visst gärna tvättas med såpa, så det gör jag på kvällen. Till skillnad från kläderna är lammullsbiten sällan helt torr på morgonen, men detta är ett lågt pris att betala mot att jag vet att cyklingen kommer att bli helt besvärsfri dag efter dag efter dag.
2007: Min Koga-Miyata är utrustad med en handgjord sadel som heter 'Selle Italia FLX Man leather'. Den har en överlägsen komfort jämfört med den trippelgelsadel som nu sitter på min Scott. Numera behöver jag inget lammullsskinn.
Kyliga morgnar och vid regn drar jag på mig långbyxor av samma material som i jackan, Windstopper®. De är helt vindtäta och håller av den anledningen värmen mycket bra trots att de är så tunna. Liksom jackan är de dock inte regntäta men håller ändå den värsta blötan ute för ett tag.
På fötterna har jag bomullsstrumpor med halvlångt skaft. Då kan man justera skaftet så att man inte bränner sig i solen just i glipan mellan långbyxorna och strumporna. Många föredrar säkert syntet, men själv anser jag att bomull är och förblir det mest behagliga.
I år (2007) har jag nya cykelskor - nu blir det åter reklam - nämligen Ecco Receptor med snabbsnörning och med delvis nätad överdel. De sitter som gjutna. De är lätta och luftiga i sommarvärmen, men kan å andra sidan vara lite kalla en kylig sensommarmorgon, eftersom de har nät i överdelen. De har gummisula som griper gott om tramporna och som gör att jag inte slinter då jag vill knalla upp på ett berg. Mina förra hade tyvärr sula av konstmaterial, vilket med tiden gjorde dem livsfarligt hala. Jag är mycket nöjd med mina nya cykelskor.
Kyliga morgnar har jag tunna skinnhandskar på händerna. Morgonen den 4 september 2004 for jag från Tranemo. Då var det plus tre grader och dimma! (Klockan halv elva var det tjugo grader och strålande sol.) Framemot höstkanten bör man ha varma handskar.
Verktygsväskan skall helst aldrig komma till användning, så den kan lika gärna vara nedpackad i ryggsäcken. Vet du med dig att något sannolikt behöver justeras efter start eller lite då och då, kan du ha just det verktyget lätt tillgängligt.
OBS! Gå först över hela cykeln vid planeringen och kolla vilka verktyg just din behöver!
Här är vad jag har med mig:
Liten kryssmejsel
två-tre däckavtagare
de insexnycklar (eller andra verktyg) som erfordras för varje tänkbar akutreparation eller justering av något
fast sexkantnyckel (eller motsvarande) för justering av bromsar (behövs inte till Koga-Miyatan, eftersom den har skivbromsar)
en liten bit smärjelduk (om något vasst behöver putsas till).
Lägg gärna verktygen i en förpackning av något slag, ett gammalt glasögonfodral är idealiskt, en plastficka för bankkvitton, ett pennfodral eller dylikt. Linda sedan in denna i ett par trasor. Papper fungerar inte alltid att torka bort smuts med. Stoppa allt i en plastpåse eller i någon liten miniväska.
Jag har testat att ha med ett par engångsplasthandskar att ta på vid smutsigt arbete. De gick nästan genast sönder och gav dessutom dåligt grepp om verktygen. Men de tar trots allt den allra värsta smutsen vid hanterandet av kedjan, så ha gärna ett par med. Händerna tvättar man med fördel med en avsågad tandborste och outspätt diskmedel (Yes) efter arbetet. Detta fungerar mycket bra.
Glöm bara inte att plocka fram diskmedel och borsten plus att öppna ena vattenflaskan, innan det smutsiga reparationsarbetet!
Dessutom behöver man en lagningssats vid punktering. OBS! Laga däcket när du kommer fram! Under färd byter du till en ny innerslang. En extra innerslang måste du absolut ha med dig! Detta är mycket enklare och går mycket fortare, i synnerhet i uselt väder eller om man står på ett dumt ställe. Det finns dock ingen anledning att ha med mer än en innerslang, för såvitt du inte kommer att cykla igenom ödemarker. En sådan väger 150 gram, och får du ännu en punktering, sätter du dit den lagade slangen och så vidare, alternativt köper du en ny och slänger den gamla.
OBS! Köp en riktig lagningssats med de gamla vanliga laglapparna och solution. Köp inte Super Patch färdiglimmade, ty de är värdelösa till annat än mycket små stickhål. De är tunna, men klarar inte en reva på ens två millimeter (sådana som glasflisor åstadkommer). Revan kommer att gå upp på nytt efter några dagar och du står där med en nygammal punktering. Jag har bara dåliga erfarenheter av dessa.
Ha gärna med en liten rulle stark, elastisk (svart) tejp - inte hushållstejp - och gärna en meter elinstallationsledning (den är mycket stark). Skulle en skruv gå av på pakethållaren eller på en stänkskärm, så kan detta provisoriskt åtgärdas om man surrar ihop den till dess man når en verkstad. Jag har vid ett tillfälle surrat tejp runt däcket och fälgen vid en stor punktering, och detta höll en mil tills jag kom hem.
Glöm inte ett kedjelås samt eventuellt en kedja - se Kedjan.
Jag har dessutom alltid lite extrapengar i verktygsväskan, 100+100+50+20kr. Det är bra att ha lite jämn växel att kunna ta till vid behov.
Där ligger också extranyckeln till cykeln. Den skall inte ligga hemma i byrålådan! Där gör den ingen nytta om du skulle tappa den vanliga nyckeln och cykeln är låst.
Innerslangen behöver naturligtvis inte ligga i just verktygsväskan. Tag ur den ur sin kartong, lägg den i en kraftig plastpåse och stoppa in den var som helst. Förhoppningsvis kommer du aldrig att behöva den heller.
Jag bara måste få dra en liten solskenshistoria apropå nycklar. Hösten 2007 då en kompis och jag skulle lämna Skövde efter att ha fikat där (på ett fik som numera har kursat efter klagomål på bristande hygien!) råkade jag tappa min cykelnyckel. Detta upptäckte jag inte förrän i Hjo, men jag hade ju extranyckeln med mig.
Jag tänkte inte vidare på saken efter att ha låtit göra en ny nyckel à 180 kronor. I våras 2008 ringde jag emellertid polisen i Skövde och hörde mig för. Sannolikheten var dock inte stor att den fanns kvar även om nu någon skulle ha råkat hitta den och dessutom ha lämnat in den, ty efter ca fem månader skickas upphittade nycklar till destruktion.
I maj cyklade jag faktiskt åter igenom Skövde och ansåg det vara värt att åtminstone ta mig en titt på vad som fanns i polisens hittegodsavdelning. I tre lådor låg färskt inlämnade nycklar. Nej, där fanns den inte. I en fjärde, rejält stor låda låg minst tusen nycklar, där personliga nyckelbrickor och andra kännetecken hade plockats bort. Hade Koga-brickan fått sitta kvar på min nyckel, hade jag ögonblickligen känt igen denna. Jag upplystes om att lådans innehåll nästa vecka skulle skickas till nedsmältning. Lite uppgivet rotade jag runt och lade upp ett par grabbnävar nycklar på bänken ... och där på lådans botten såg jag något som såg bekant ut. Jag rusade ut till cykeln och provade nyckeln. Det var min! Ja, lite tur skall man få ha någon gång i livet.
Jag har alltid med mig en elektronisk termometer för att se hur varmt eller kallt det är. Det vara bra att känna till hur kroppen reagerar när det är mycket kallt eller mycket varmt. Klarar jag exempelvis en hel cykelsemester om det är 28-30 grader varmt varje dag?
Beroende på hur solen står, lägger jag den än i den ena än i den andra sidoväskan. I vinter tänker jag lista ut ett perfekt ställe där den kan ligga hela tiden. Ett sådant ställe är emellertid inte helt lätt att finna på en cykel.
2007: Min nya cykeldator har inbyggd, mycket exakt termometer.
Varje människa lever efter sina egna förutsättningar och kan säkert komma på saker att vilja ha med sig på en semesterfärd på cykel som andra inte ägnar en tanke och kan säkert se närmast häpna ut över saker som andra anser helt oundgängliga. Lika säkert är det dock att det finns en grunduppsättning, utan vilken det vore tanklöst att ge sig av på långfärd. Och tänker man ge sig ut flera gånger, är en packlista ett måste.
När du har plockat ihop allt du vill ta med dig - packa väskorna och kör en provtur på ett par mil. Kör gärna in på en knagglig småväg också. Kolla att allt sitter stadigt fast, att hälarna inte slår i sidoväskorna, att cykeln inte känns vinglig och ostadig varken när du kör eller när du har parkerat cykeln. Kolla att bromsarna tar ordenligt även med full packning. Lär känna din cykel såsom kommande färdkamrat.
Varje år gör jag små revideringar av min "vetenskapligt finslipade" packlista. Förrförra året skrev jag äntligen dit 'digitalkamera' på listan samt batterier till densamma. Jag tog samtidigt bort 'smörgåsask' - det går lika bra att ha smörgåsarna i en ren plastpåse - och 'tvålask' - man kan använda schampot även som tvål och schampo måste man i alla händelser ha med sig. I år skrev jag dit 'kulspetspenna'. Det är inte säkert att man alltid kan låna en sådan just då samvetet driver en till att pliktskyldigast skriva ett vykort.
"Det är bättre att ta med sig lite för mycket än att sakna något" är en vanlig inställning. Javisst, detta stämmer men bara delvis. Man skall vara beredd på det mesta, men bara så länge det inte rör sig om att ta med sig en hel uppsjö av "eventuellt användbara" prylar. Vik hellre lite tomt utrymme till en trevlig minnessak som du hittar och absolut vill köpa. Om det inte gäller en dyrbar pryl, är det nästan bättre att köpa den på vägen om behovet trots allt skulle uppstå. Tag med en extra innerslang och köp fler om det blir nödvändigt. Köp en T-tröja som souvenir om du skulle behöva ytterligare en etc.
Det enda jag har med mig som väger något och som jag praktiskt taget aldrig använder är verktygsväskan och extraslangen (har bytt slang en gång under sammanlagt 6000 mil, på grund av att ventilen läckte - det var ingen punktering), regnskydden för ryggsäcken och för skorna (har använt dessa vid tre tillfällen) samt en extra långärmad tröja (aldrig använd). Däremot kan det vara bättre att hemifrån ta med sig exempelvis allt det ris, kaffe, te etc som går åt, än att nödgas köpa på sig en hel förpackning, för att det lilla man tog med sig har tagit slut. Här måste man kompromissa.
En sak som det är lätt att glömma av är att vandrarhemmet (om man nu bor på ett sådant) kanske är en herrgård eller en sommarlovsstängd skola ute på landsbygden, så att du måste köpa med dig mat till middag och nästa dags frukost (om du inte är en sådan sömntuta att du äter den som serveras på vandrarhemmet vid åttatiden) i närmaste större ort du passerar på vägen. En liter yoghurt, öl, potatis, frukt, en kaka och middagsmat tar både plats och väger en hel del. Då gäller det att ha ett tillgängligt stort tomrum kvar i sina väskor. En slängande, flera kilo tung plastkasse på styret i fyra mil är inte att rekommendera! I det här sammanhanget kan jag nämna att jag, då jag måste åka flera mil med maten en varm sommardag, brukar köpa antingen en konserv som middagsmat - det finns ett fåtal ätbara köttkonserver, så det får duga den dagen - eller ett paket djupfryst fisk som ju kan tjäna som frysklamp för yoghurten.
Ett alternativ är annars att ta med en liten, lätt och hopvikbar ryggsäck att ta till vid matinköpen. En ryggsäck är dock svettig och obekväm att ha på sig under en stekhet sommarsol - hellre det dock än en plastkasse.
För mig resulterar detta i en packning på praktiskt taget exakt 11 kilo, exklusive de kläder jag har på mig vid start (2,2 kg), cykelns egen utrustning i form av karthållare, remmar, pump etc (½ kg), samt två fyllda vattenflaskor och den mat som ska ätas under dagen (2,7 kg). Däremot ingår den mat som ska räcka flera dagar såsom ris, te, kryddor, olja m.m.
Mer vatten måste man tanka längs vägen, antingen av vänliga och förstående butiksbiträden eller på någon ren och prydlig toalett exempelvis i ett bibliotek eller på annat sätt. I möjligaste mån försöker jag undvika att fråga privatpersoner. En dörr som man knackar på kan öppnas av en förskräckt gamling som ser en "ligist" på sin farstukvist. Vid desperata tillfällen väljer jag i så fall att fråga någon jag ser ute i sin trädgård, så att han/hon ser vad jag är för en sorts underlig varelse. För övrigt har jag tankat även i andra typer av affärer, i en väskfabrik, i en elinstallationsfirma, på en vårdcentral, i ett kommunhus och till och med i en så kallad vägkyrka.
Tack alla ni underbara människor, förutan vilka långfärdscykling vore omöjlig!
Elva kilo låter kanske häpnadsväckande lite för en cyklist som är borta två veckor, men jag kan försäkra att jag aldrig har saknat en enda pryl (mer än en digitalkamera tills jag fick köpt en sådan) under mina nio års cykelsemesterfärder. Till min lista nedan kan man lägga ett byte med finkläder, om man tänker sig att gå på konsert el. dyl. och ett par lätta skor, om man inte cyklar lika långa dagsetapper som jag och således får mer tid över att ta en rundtur på orten och skorna råkar vara regnvåta. Det mesta är annars sådant jag kommit på är väsentligt att ha med. I övrigt gäller naturligtvis vars och ens egna preferenser. En kvinna bifogar med stor sannolikhet lite smink och fler kroppsprodukter till sin lista och ytterligare ett par plagg. Någon annan tar med sig prylar inför den aktivitet han eller hon tänker göra vid målet. Jag satt exempelvis ett par dagar och släktforskade i Vadstena år 2004 och två dagar i Uppsala 2008.
En långfärdscyklist jagar hekton, fanatiker till och med gram, vid sin packning. Se bara till att inte heller detta blir ett självändamål.
Vilka och hur många väskor man har, är naturligtvis också en personlig preferens. Saker som man använder under färd såsom mat och byteskläder bör givetvis finnas lätt tillgängliga. Sängkläder, byteskläder, necessär m.m. kan däremot ligga i en väska som är omsorgsfyllt fastsurrad. När det gäller värdesaker måste man kompromissa. Pengar och kamera vill man givetvis komma åt snabbt. Tänk bara på att det oftast är bättre att du tar femtio sekunder på dig för att plocka fram exempelvis kameran, än att det tar en tjuv fem sekunder! Värdesaker skall inte ligga alltför lättillgängligt när du snabbt måste in i en affär. Jag brukar bara ha lite matpengar i någon ytterficka, medan resten ligger inpackade bland kläderna. Nycklarna till den egna bostaden bör också ligga väl nedpackade förutom under hemfärdsdagen.
Min packning består av två sidoväskor bak plus en ryggsäck med otaliga småfickor. Sidoväskorna är av märke DirtBag. Vad de rymmer exakt vet jag inte men ca tio liter styck. De täcker i vart fall mina behov. De är tyvärr inte absolut vattentäta, så "köksinredningen" i högerväskan är inplastad, och kläderna i den andra kan snabbt läggas i en plastpåse. De har emellertid den fördelen att de medelst ett blixtlås kan göras ca en tredjedel större om behovet så påkallar.
Jag har inget behov av att ha väskor även på framhjulet och naturligtvis heller inte vare sig kokkärl eller tält och sovsäck.
Fram på styrstången har jag en liten väska på ca sex liter för småsaker jag väldigt snabbt vill komma åt, och i vilken jag stoppar ner ömtåliga saker, typ wienerbröd som jag köper under färd samt som ledigt buffertutrymme. Den är fast anbringad på en egenhändigt tillverkad, mycket lätt pakethållare. På mittstången har jag en väska för min kamera. Den väskan har jag sytt själv.
Den ena sidoväskan är endast "skafferi". Där finns all mat plus termosen.
I den andra finns bara solskyddsmedel, liggunderlag samt en platt påse av kraftig plast med kartorna. För övrigt är den tom. Här lägger jag sedan ner jacka och långbyxor, om det är så att morgonkylan påfordrar dessa plagg under de första timmarna. Innan jag kvällshandlar stoppar jag emellertid in dessa persedlar i ryggsäcken, för att få plats med maten.
Ryggsäcken är surrad med rem och är därför lite bökigare att komma åt under färd. Alla dess fickor är däremot lättillgängliga. Där ligger allehanda småprylar prydligt nedstoppade och väl organiserade på sina respektive ställen.
Själv anser jag att packlistan är en av cykelsemesterns viktigaste förutsättningar.
Här är min packlista för en färd på 3 - 14 dagar. Det är nästan bara mängden torrvaror och Bregott som skiljer en resa på 3 dagar från en på 10. Studera den gärna, men tänk på att din egen säkert kommer att se lite annorlunda ut beroende på vad du svarade under punkten Planering:
Cykelnyckeln (exranyckeln bör förvaras på ett annat ställe i packningen)
2 eller 4 extra batterier till kameran
Portmonnä med matpengar
Regnjacka, plastsäck som regnskydd för ryggsäcken + fotskydd (två plastpåsar att trä över skorna plus två tunna strumpor att trä utanpå plastpåsarna, så att dessa inte fladdrar eller kommer in i kedjan)
Blad ur vandrarhemsförteckningen för aktuella vandrarhem (om resrutten måste ändras och man måste ringa och avboka)
4 x 1m toapapper (fyller på efter hand)
10 ml starkt diskmedel, förslagsvis Yes (i f.d. ögondroppsflaska; till handtvätt innan matrast, efter byte av slang, vajer, kedja etc. Att efter en reparation rota i sina saker nedsmutsad med olja är inte trevligt. En droppe på två mm räcker till en vanlig handtvätt; en halv tesked till att tvätta händerna efter en smutsig reparation)
Extra penna - en penna är alltid oersättlig om man har tappat den.
Lock till t.ex. barnmatsburk (att lägga under stödet om marken är lös, t.ex. på en badstrand)
Solglasögon
Vass morakniv
10 cm tunn plastlinjal (bra om man får en lokal utflyktskarta i en udda skala)
Tandpetare + tandtråd (hallon är gott, men en kärna mellan tänderna kan driva en till vansinne)
(Ev extrabatteri till cykeldatorn)
Rakvatten (att hastigt fräscha upp sig med vid behov) + kam
5-10 m tunt och starkt snöre (som tvättlina om sådan saknas på vandrarhemmet)
ett par klädnypor
Ev platt burk med torkad frukt/ mandelmassa/druvsocker att ta till vid akut energibehov
Liten snusnäsduk (som solskydd eller som munskydd på en dammig, hårt trafikerad grusväg)
Ett par små anteckningslappar
Plastbärkasse
Badbyxor + badkilt/badhandduk
Personligt utvalda medicinska tabletter
Portionssaltpåsar (bra att ta till i extrem värme när man svettas extra mycket + till ägget)
Ryggsäckens akutnecessär: pincett (specialslipad så den klarar både pyttesmå flisor och fästingar), sax, plåster, nål + 4 x 1 meter tråd i olika färger, säkerhetsnålar, tändstickor, lupp, extra växelvajer
Metallspegel (man kan få något i ögat)
Inplastad lapp med namn, födelsenummer, blodgrupp plus ev:a restriktioner vid akutsjukvård efter olycksfall + telefonnr till anhöriga
Plånbok för logipengar (för att inte ha allt på ett ställe), kontokort, legitimation m.m.
Liten necessär med saker för kroppsvård: (jfr ryggsäckens egen): tandborste, tandkräm, tandtråd, rakhyvel, rakvatten, kam, (tvålask,) schampo, hörselskydd (om det är svårt att sova någon gång; problemet är bara att jag då inte alltid hör väckarklockan på morgonen), lite bomull, nagelklippare (vid resor > vecka - glöm inte att klippa naglarna innan avfärd!)
Två handdukar
Finshorts
snygg T-tröja (två om man är borta länge)
två-tre par kalsonger
långärmad tröja (kvällarna kan vara kyliga)
två-tre par strumpor
"Flygmockasiner" (mycket lätta och platta) att ha inomhus om skorna är blöta
(ev extra skor)
Reselakan
T-tröja och kalsonger att sova i
reseväckarklocka
Emellanåt bör man anlända så tidigt på eftermiddagen, att man hinner maskintvätta. Bästa tillfället är naturligtvis om man stannar på ett ställe i mer än en natt. Något måste man dock ha på sig då, så några extra plagg är av nöden. Detta gäller även om man vet med sig att man skall vistas tätt inpå andra människor då man turistar. Att då tvingas sitta i en cykelsvettig tröja är inte så trevligt.
Mjuka, tunna långbyxor, så kallade tights, som solskydd under färd på försommaren, innan benen hunnit bli solbrända. Detta är behagligare än ett tjockt, smetigt lager solskyddsmedel som ändå inte skyddar till 100 %. De kan även vara sköna att ta till en kylig kväll då man är framme och långbyxorna inte är torra efter tvätten.
Tunna handskar och/eller tunna vantar
En tidig morgon i maj och i sena augusti kan i höglänta inlandsområden vara bara ett par grader varm även om dagen sedan är tjugofem.
Liggunderlägg - man får en betydligt bättre vila på ett liggunderlägg än att ligga på marken som är stickig av barr, lavar, grus etc. Mitt är hemsytt av grön, tät lakansväv och är 60x190 centimeter. Det väger visserligen 190 gram, men är en av de bästa investeringar jag har gjort de senaste åren. Det bör också sköljas upp då och då under färd.
Solskyddskräm minst faktor 20 (man vistas ju ofta dagar i sträck i stekande sol)
Kartor
Tag hellre med en karta för mycket, än att behöva köra i blindo vid en eventuell ändring av resrutten. Blå kartan väger 50g/st. Dessa ligger vattenskyddat i ett gammalt LP-skivfodral av kraftig plast.
Körjournalblad
Jag noterar allt jag finner viktigt längs min färdeväg: alla passerade orter, om där finns en affär, vägens beskaffenhet, extrema backar, trafiksituation, omgivningen, det vill säga om denna är vacker/tråkig/ödslig/etc, vädret, intressanta saker som inträffar, rasterna - klockslag, hur långt jag kört, vad jag åt etc samt etappens längd - medelhastighet m.m.
Allt detta ger ovärderlig information inför nästa år ("Otroligt vackert fikaställe vid Q-sjön. Undvik den hemska, gropiga vägen mellan X och Y. Det finns ingen affär i Z!") och blir en trevlig "minneslapp" att läsa en mörk vinterkväll då nordanvinden ylar.
(Tomt utrymme som skall fyllas med den mat som köps under färd.)
Även vad man vill ha med sig för sin matlagning är givetvis helt individuellt. Jag kan bara tala om vad just jag brukar ta med mig:
Te: ca 4g/termos à 4,8 dl (förut: kaffe ca 20g/termos)
Ris: 0,50 dl/dag = 50g/dag som lättsmält lunchmat. Pasta är naturligtvis lika bra.
Salt och socker (ca 50g av vardera; ofta kan man använda lite av någon kvarglömd förpackning på vandrarhemmet, men lita inte på att så alltid är fallet), peppar, aromat+buljongpulver (blandat), torkad dill, curry, 1 kött- + 1 fiskbuljongtärning, paprika- plus vitlökspulver, soya, mjöl (ca 4 msk), lite matlagningssherry (ca 4 msk).
Jag äter nästan aldrig färdiglagad mat, utan köper råvaror som jag lagar till, fastän detta plus disken tar ganska mycket tid i anspråk. För mig är middagen då jag kommer fram oerhört viktig och måste bli en höjdare varje dag! Vistas jag några dagar i en stad, äter jag givetvis ute då och då.
Djupfryst Bregott (8-10g/macka = 25g/dag). Jag använder olika storlekar på plastburk, anpassad efter antalet dagar jag tänker vara ute.
Ca 1½ dl (raps-)olja att steka i. Om den tar slut kan man fråga i affärens manuella disk om man kan få köpa en deciliter av deras olja.
Liten platt plastflaska à 1,5 dl som frysklamp och som nödfallsvätska.
Ett par små plastpåsar (skaffa fler under färd - de går åt!)
(Smörgåsask) eller så kan man stoppa smörgåsarna i en ny, ren plastpåse varje gång.
Två plastburkar med skruvlock ca 2½ dl, en att ha lunchmat i, en för yoghurt.
Miniplastburk (f.d. burk för diafilmrulle) med tvättmedel (Y3) för klädtvätt om man är ute en vecka eller mer, plus ev en liten burk för att ha att plocka bär i.
Termos (med skyddsfodral).
Bestickpåse för färd med kniv, matsked, tesked (extratunna och lätta). En gaffel är inte nödvändig. Det går lika bra att äta med sked. Den kan man även använda till efterrättsyoghurten eller om man köper glass till efterrätt. Se vid Tips - Bestickpåse.
Digitalkamera (plockas med då jag lämnar cykeln obevakad). Den väskan har jag sytt själv, eftersom det inte finns några sådana att köpa.
"Den galningen har ju glömt att tala om var han har stoppat ner det som är livets absolut mest essentiella tillgång näst efter syre och vatten, den enda pryl ingen civiliserad människa i hela världen kan leva utan mer än max tio minuter - mobiltelefonen!" hör jag dig ängsligt kvida med skräcken lysande ur ögonen, och jag riktigt ser hur du sneglar på telefonkatalogens nummer där man hemligt kan tipsa myndigheterna om folk som är i behov av att tvångintagas för mentalsjukvård. Men jag äger ingen mobiltelefon av den enkla anledningen att jag inte har någon användning för en sådan. Det är inte mer än en eller två gånger per säsong som jag kommer i akut behov av att ringa exempelvis något vandrarhem, och då uppsöker jag alltid närmaste affär, bensinmack, verkstad, kiosk, vårdcentral etc. Jag har hittills aldrig blivit nekad att få låna telefonen för ett kort samtal (mer än på vandrarhemmet och i några affärer i Stockholm). Människor är väldigt generösa mot en cykelturist. Jag ser väl antagligen inte ut som en notorisk rånare. Och när jag är ute och trampar vill jag naturligtvis inte bli störd av en massa fullkomligt ovidkommande telefonsamtal. Sådan är jag, och detta är inte mycket att göra åt.
Växelvajrarna brukar sitta fastklämda på ett sådant sätt att de ofta blir lite lätt skadade, redan då man skruvar fast dem. Den bakre rör sig i sin längdriktning vid växling, så den brukar klara sig ganska länge.
Den främre bockas emellertid i en felaktigt riktning då den används, vilket har till följd att den betydligt fortare än den bakre nöts eller drabbas av materialutmattning och går av. Detta har jag försökt förhindra resp förbilliga med två åtgärder, varav den andra är lite pillig - det erkänner jag:
1. Skruven på främre växelföraren har jag försett med två brickor, mellan vilka vajern kläms då skruven dras åt. Detta medför dels att fästdiametern på vajern blir större och brottrisken således mindre, än om den vrids runt den smala skruven, dels att vajern låses fast utmed en större del av sin längd.
2. En vajer är betydligt längre än vad som behövs för den främre växeln. Därför har jag, innan jag fäster vajern, samsat denna i en slinga som löper genom två små fästen för elkablar (populärt kallad "sockerbit", vilken jag har delat i två enkla fästen) i vilka vajern skruvas åt ordentligt (se skiss). På detta sätt blir vajern avkortad utan att för den skull behöva kapas av.
Om jag nu ändå får ett vajerbrott (har hänt en gång), är det bara att slacka lite på vajerslingan, genom att släppa på skruvarna i "sockerbitarna", så att jag får en ny, frisk ände att skruva fast i växelföraren. Detta tar max tio minuter. Den stora fördelen med detta är inte att snåla in på en vajer, utan att man inte behöver krångla med att dra ut den gamla och olja in och trä en ny genom alla rör och löpor.
(Den 23 december 2006 fick jag mitt andra vajerbrott under en stadsfärd. Framtagande av verktygen, fixa vajern, lägga tillbaka verktygen tog exakt fem minuter.)
2007: På min Koga-Miyata sitter främre växelvajern på ett helt annat sätt, så här får jag lista ut något annat till vintern.
Då jag köpte cykeln var den försedd med ett stöd som var fäst vid bakgaffeln. Detta var tillfyllest ända tills jag började långfärdscykla. Med packning var cykeln nära att välta, då jag ställde den på originalstödet. I fjol bytte jag ut detta mot ett så kallat centralstöd, det vill säga ett som sitter fästat alldeles intill pedalerna. Nu står cykeln mycket stadigare.
OBS! Denna typ av stöd tillverkas med olika längd. Du måste kanske be affären om att få skruva fast ett och kolla att cykeln inte står för kraftigt lutad men heller inte så rakt upp, att den kanske välter åt andra hållet istället.
Tänk också på att risken finns att cykeln välter åt höger om du börjar med att plocka av den packväskan (de packväskorna) som sitter på samma sida som stödet, det vill säga på vänster sida. Om stödet är så långt att cykeln står nästan upprätt blir den lätt övertung åt höger.
På Koga-Miyatan sitter stödet baktill, men är å andra sidan kraftigare och av betydligt bättre kvalitet.
Även här finns inget rätt eller fel. Liksom allt annat på en cykel måste sadeln testas och utvärderas. Tänk på att den skall kännas rätt även efter ett pass på kanske åtta timmar och naturligtvis även efter tio sådana pass och under en ännu längre cykelsemester.
Jag är inne på min andra sadel med gelstoppning. Det borde i all rimlighetens namn vara bättre med en sadel som har extra stoppning än en utan. Detta beror dock helt säkert på hur man är skapt samt hur man cyklar och vad man kan tänka sig att stå ut med. Det finns långfärdscyklister som fnyser åt gelsadlar.
Även tänker man sig väl att en riktigt bred sadel borde vara bekvämare än en smal. Detta är dock en kluven sanning. Första halvtimmen kan det nog vara så, men en bred sadel kan istället vara en källa till fler skavsår. Den sadeln jag har nu är nog en liten aning för bred. Den skall jag nog bara ha under vinterhalvåret, då jag inte cyklar så långa sträckor. Till våren chansar jag på att köpa ännu en, en som är något smalare. De flesta sadlar är enligt mitt tycke alldeles för breda framtill med risk för skavsår, och ändå är mina lår inte direkt tjocka.
Läs även vid Utrustning - Benen.
En normal pakethållare är ganska smal. För att inte ryggsäcken sakta men säkert skall glida ner på ena sidan, har jag gjort en extra ram i fyra millimeter grov stängseltråd. Den är ca 12x25 cm, och den klämmer jag fast på tvären med pakethållarens egen klämma efter att jag hängt på packväskorna. Den ger ett extra stöd åt den ganska breda ryggsäcken, men hindrar mig ändå inte från att kunna öppna och komma åt packväskorna.
Så sent som i höstas såg jag att det finns pakethållare att köpa som har en dylik funktion inbyggd.
En god idé, om man tänker ge sig ut på cykelsemester, är att halvt maniskt samla på sig alla pyttesmå burkar, askar och miniflaskor (helst i plast) som man bara kan komma över. Diskmedel, kryddor m.m. behövs inte i några stora mängder, och stora förpackningar tar plats och väger för mycket. Man behöver även ett par lite större burkar och flaskor för exempelvis Bregott, olja m.m.
För övrigt älskar jag att fundera ut kluriga lösningar på mer eller mindre griniga cyklingsrelaterade problem.
Oftast finner man en tesil i någon av vandrarhemmets kökslådor men inte alltid. Inte heller alltid finner man ett decilitermått. Av någon outgrundlig anledning får dessa redskap ofta "fötter". Till yttermera visso är det godare om teet är helt fritt från grums även då man dricker upp sista slatten.
Detta har jag löst på ett bra sätt genom att tillverka en grej som sköter båda nyssnämnda uppgifter plus att det fungerar som tratt. Jag har dessutom tillverkat ytterligare ett litet mått för ris av samma grundmaterial.
Efter att ha provat flera plastflaskor, fann jag en vars hals passade perfekt i min termos, nämligen ACO Ansiktsvatten inköpt på Apoteket. Halsen var varken för trång eller för vid.
Den flaskan skar jag av på mitten. Flaskans bottendel klippte jag ner till ett rismått, så att detta rymmer exakt en halv deciliter. Detta lilla mått förvarar jag i påsen med ris.
Överdelen klippte jag likaledes ner, så att den med korken påsatt rymmer exakt en deciliter. Den är med andra ord perfekt att mäta upp vatten med då jag skall koka en halv deciliter ris eller då jag exempelvis behöver mäta upp vätska till en sås.
På morgonen förvandlas detta mått till en tesil. Då skruvar jag av korken och sätter i ett tefilter. Och nu kommer en fiffig lösning på hur man skall få filtret att hållas utspänt, så att tevattnet rinner igenom detta och inte bredvid. Ur mittendelen av den således väl utnyttjade plastflaskan klippte jag ut en styvt centimeterbred ring, vilken jag därefter klippte upp så att den kan öppnas (och vikas ut till en remsa). Jag kortade av den med ca halvannan millimeter. (Prova den och korta ner den exakt så mycket som behövs, varken mer eller mindre - så att den skall passa flaskans innerdiameter.)
När filtret är isatt tar jag ringen, klämmer ihop den, för ner den en bit i filtret och släpper den. Plastringen har en naturlig elasticitet och spänner därför ut filtret inne i tesilen. I och med att den är en aning avkortad ligger dess ändar nu mot varandra och håller den sålunda i läge.
Nu kan man hälla vattnet genom filtret utan att detta rätt som det är dras med och faller ihop.
(Glöm bara inte att skruva på korken igen efteråt!)
De bestick som man använder under färd bör förvaras i en påse av något slag, dels för hygienens skull, dels så att man skall hitta dem.
Jag lånade grannens symaskin (bra karl reder sig nästan själv) och sydde först en prototyp och därefter den som jag numera använder. Man sticker ner besticken från ena kortsidan i den och knäpper igen en flik. Den har fyra långsmala fickor och är ca 4x20 cm. Den har en ficka för en tesked (om jag exempelvis köper en kiwi), en för en matsked och en för en kniv - alla besticken är tunna och lätta (och billiga). I den fjärde fickan har jag stoppat ner en bit kraftig plast (röd byggplast) som jag har vikt så, att den bildar en helt tät innerficka. I den således plastinklädda fickan stoppar jag ner de bestick som jag har använt under färd. På så vis kladdar dessa inte ner själva bestickpåsen, och risken för bakterietillväxt är således drastisk minskad.
Det gäller bara att inte glömma att diska även dessa bestick på kvällen. Och jag stoppar ögonblickligen ner dem igen då jag därefter har torkat av dem med hushållspapper, så att de inte i distraktion försvinner ner i vandrarhemmets lådor.
All mat, utom den som jag köper längs vägen, har jag i en låda som i sin tur består av två hoptejpade kaffeförpackningar (jag tror att sådana börjar bli ovanliga nu för tiden). Den ena är dessutom isolerad med ett en cm tjockt lager av skumplast. I den senare förvarar jag burken med Bregott, den lilla minifrysklampen och den mat som skall ätas till lunch. I den andra ligger kryddlådan - även den bestående av två hoptejpade pappersaskar, två askar som det har varit lagerblad i - och alla de övriga torrvarorna.
Bredvid skafferilådan i köksväskan står termosen och ovanpå denna ligger en kaka till teet och påsen med smörgåsarna. I ytterfickan har jag rena plastpåsar och lite hushållspapper.
När smörgåsarna är uppätna finns det plats för exempelvis två burkar öl, några frukter eller ett litet, platt bröd då jag handlar mat.
Det här kan låta pinsamt självklart och löjligt, men då jag tycker att jag önskar att jag vore framme genast, brukar jag alltid intensivt sitta och tänka på något. Jag kan i minsta detalj gå igenom vad jag skall inhandla och hur jag skall laga maten, eller för mitt inre sjunga en sång och försöka komma ihåg den del av texten som jag aldrig tycks kunna lära mig, eller gå igenom något trevligt projekt som ligger hemma och väntar, eller skam till sägandes helt enkelt bara dagdrömma om något kul. Det är rent häpnadsväckande hur man därefter kan "vakna till" och upptäcka att det bara är ett par kilometer kvar och knappt ha en aning om hur man har kommit så långt.
Detta fungerar naturligt bäst för oss ensamcyklister, och det fungerar givetvis inte alltid lika bra. Att istället sitta och beklaga sig hur trött man är och räkna antalet kilometer, är å andra sidan det sämsta man kan göra.
Ett tag tänkte jag ha ett eget forum här, men det bara krånglade, och dessutom är det vettigare att du tittar in på ett forum som redan är välbesökt och där det redan finns en hel massa frågor och svar.
Problemet med flertalet fora är emellertid dels att var och en som gör ett inlägg där gör detta till ett eget ämne fast det finns tjogtals nästan identiska ämnen man istället borde ha gjort sitt inlägg i, dels att alla dessa ämnen totalt saknar uppdelning i kategorier. Reskompisar, kartor, kedjelås, matställen, biljetter, övernattning m.m. ligger i en enda lång oöverskådlig rad över fler sidor, vilket gör det krångligt att hitta rätt. Mitt forum, den lilla tid det existerade, var inte organiserat så släpphänt.
Här är ändå ett som innehåller mängder av intressanta och upplysande saker. Använd sökfunktionen, så finner du lättare det du letar efter:
Utsidan.se - Stor sajt med massor av aktiviteter bl.a. detta forum
Eftersom jag själv inte är en fena på tekniska detaljer, kan du titta på detta forum om du har mer intrikata frågor. Det är dessutom föredömligt organiserat:
Här finns bara länkar till andra cykelentusiaster, utan prioritetsordning, samt till ett par organisationer. Jag har bara tagit med sådana som jag anser vara någotsånär adekvata för vanliga semestercyklister, det vill säga för oss som inte är vana vid extrema långfärder och som inte i förstone tänker cykla utomlands. Länkar till cyklar i sig, till cykelutrustning, reparation och service, cykeluthyrare, jordenruntfarare m.m. kan du enkelt finna själv på nätet och i länkskafferierna på flera av de webbsajter jag anger här:
Jag zoomade in maximalt på satellitbilderna på Hitta.se och kunde tydligt se både min egen balkong och exempelvis vägmärken och stoppsignaler! Gatorna är ganska men inte helt tomma på människor. Det verkar som att man har retuscherat bort en del av dem av någon anledning.
Tätorter har naturligtvis bäst upplösning, men både där och på landsbygden är alla områden uppenbarligen inte klara, ty här och var är upplösningen betydligt sämre, och på en del ställen är satellitbilden ersatt av en vanlig karta.
Fullkomligt otroligt är det ändå!
varenda gata finns inte med på Googlemaps Street View men förbluffande många. Som vanligt är alla tätorter väl gomomkorsade (men inte till 100 %) medan byar och småorter endast är med, om Googles fordon råkat passera dessa på sin färd genom världen.
Många landsvägar är också fotograferade, så på vissa ställen kan man provcykla hela sin uttänkta färd framför datorn, eller nostalgiskt göra om turen efteråt. Jag fann ett ställe längs en färd jag gjort, där jag hade tagit ett foto men glömt att anteckna var jag befann mig. Nu har jag kunnat namnge det fotot med korrekt geografisk angivelse.
Hitta.se har startat en liknande funktion men har bara betat av runt trettio städer i Sverige (men inte alla deras ytterområden), och som vanligt är Norrland mycket knapphändigt representerat.
Klicka på länken Gatunivå på deras startsida och se om din stad finns med.
Eftersom databasen till det forum jag hade tänkt ha uppvisade felaktigheter redan från början och jag därför tog bort det igen, tänker jag istället skriva ner lite blandade tankar om och kring cykling här istället.
Om jag måste ta mig fram längs en hårt trafikerad väg, i synnerhet en där hastighetsgränsen är högre än 50, använder jag givetvis cykelbanan om det finns en sådan. För övrigt väljer jag nästan konsekvent bort dem, fastän lagen säger att cyklist skall köra på GC-bana om sådan finns. Nå, här är ett knippe anledningar till varför i varje fall jag hellre väljer körbanan:
Om någon frågar mig, så anser jag att det borde vara förbjudet att cykla på cykelbanor. Det är betydligt mycket säkrare att cykla på den vanliga körbanan, ty där tvingas bilisterna behandla även cyklar som fordon vare sig de vill eller ej.
Nu skall jag i ärlighetens namn dock nämna att de flesta bilister är mycket hänsynsfulla enligt mina erfarenheter. Den utan varje jämförelse mest hänsynslösa trafikantgruppen är fotgängare. Bara en sådan sak som att 95 av 100 fotgängare går på höger sida på GC-bana, talar sitt tysta språk. På landsväg går alla på vänster sida, så som man har fått lära sig redan som barn.
I samma ärlighetens namn måste jag tyvärr nämna att det även finns åtskilliga lika hänsynslösa cyklister. Dock skulle trafiksituationen bli ansenligt mycket bättre på GC-banor om fotgängarna konsekvent gick på vänster sida, och om de höll lite uppsikt bakåt då de går i bredd. Det senare gäller givetvis även cyklister som cyklar i bredd.
Ett försök till en lista över sådana förtretligheter som vi cyklister inte själva råder över kan se ut så här - om man bortser från is och snö samt olyckor. Listan är inte definitiv och inte heller särskilt väl viktad - jag har inte ägnat år av filosofiska teoribyggen på att förfina den och gradera alla hemskheter. Allt har jag lyckligtvis heller inte upplevt själv, utan bara tänkt mig in i:
Teoretiskt sett är svaret, ja, men bara om man bortser från friktion, luftmotstånd, vägbeskaffenhet och andra faktorer.
I realiteten förlorar en cyklist alltid vid en uppförsbacke, oftast både kraft och tid. Detta kan enkelt åskådliggöras med ett logiskt resonemang nästan helt utan matematiska beräkningar. Betänk dock att matematiska ekvationer aldrig brukar ha språng, varför man kan utgå från att den ger ett steglöst svar vid en steglös ökning av den obekanta faktorn.
Tänk dig att du brukar hålla en marschfart på 20 km/tim. Då tar det exakt en timme att cykla 2 mil på en helt flack väg.
Tänk dig nu en uppförslöpa som är en mil lång och vilken följs av en lika lång nedförslöpa. Den är inte brantare än att du kan hålla, låt säga 15 km/tim. Vad hastigheten i nedförslöpan blir är inte intressant att räkna fram just nu.
Tänk dig istället en uppförsbacke och nedförsbacke av vardera en mils längd. Tänk dig vidare att uppförsbacken är så brant att du bara orkar köra i 10 km/tim uppför. (Då tar det en timme bara att komma upp för backen.) Hur fort måste du då köra i nedförsbacken, för att komma fram till målet på en sammanlagd tid av exakt en timme ...?
Som sagt, en cyklist förlorar alltid på backar. Till skillnad från motvind tar en backe dock alltid slut (förr eller senare). Motvind kan man ha i flera dagar. En väg som mil efter mil löper upp och ner i sega backar är dock mycket tröttande. Dessutom förlorar man en hel del tid. Detta är både trist och träligt. Motvind å andra sidan är i sig en plåga, vilken enligt min åsikt är mer olidlig än ihållande regn. Regn är tråkigt; motvind är både tråkigt och jobbigt.
Man kan på ungefär samma sätt som ovan visa att cyklister alltid förlorar även då det blåser, även om man kör i en ren cirkel.
En helt flack väg och vindstilla är det optimala ... men det skulle å andra sidan bli väldigt enahanda i längden. Nog är åtminstone jag beredd att gör mig en smula omak för en hänförande utsikt till exempel. Och visst är lite vind en ren lisa en stekhet sommardag.
Vägskylten som anger en backes lutning tolkas olika av olika människor. För att inte leda in läsarna på villospår tänker jag inte nämna de två tolkningar som jag har sett på Internet som är felaktiga. För att en gång för alla klargöra hur en backes lutning definieras, tog jag kontakt med Vägverket på telefon 0771 – 119 119.
Om en backe exempelvis anges ha lutningen 12 % innebär detta att man befinner sig 12 meter högre upp, då man har kört så långt att vägens vågräta komposant är 100 meter (se bild). Rent matematiskt är den sträcka som cykeldatorn anger en liten aning längre än 100 meter, nämligen 100,72 meter, vilket i det här sammanhanget givetvis är helt försumbart. En 100 meter lång uppförbacke med 12 % lutning är dock sannerligen inte försumbar för en cyklist – knappast ens för en bilist, annars skulle Vägverket inte ha kostat på sig en vägskylt som påpekar vägens lutning. Uttryckt i grader är lutningen 6,84 grader.
Att sedan en cyklist uppfattar en sådan backe som om den lutar minst 45 % får väl skyllas på psykologiska orsaker.
Detta är naturligtvis mycket personligt, men flertalet cyklister torde nog uppfatta en lång backe med bara 3 % lutning som ganska ansträngande, med 5 % som jobbig och med 7 % som rent förfärlig. Min nya cykeldator visar bland annat vägens lutning, så jag har haft många tillfällen att känna efter hur ansträngande en backe med en viss lutning är. Själv brukar jag dock trösta mig med att en backe alltid tar slut även om den är både lång och brant.
Här finns några foton från en och annan cykelsemester och andra kortare utfärder under 2005, 2006 samt från sommaren 2007. Vädret den usla sommaren 2007 gav mig bara ett gott tillfälle till en riktig semestertripp, men den blev desto mer innehållsrik med härlig cykling, lite släktforskning, lite vanligt turistande samt möten med otaliga intressanta människor, såväl svenskar som utländska turister. Det låter kanske lite skrytigt, men det är makalöst vad lite aldrig så knackiga kunskaper i fler språk än engelska kan öppna dörrar och ge god utdelning även om man befinner sig i sitt eget land.
Motiven är ofta helt eller delvis nonfigurativa och jag vet sällan vad ett verk kommer att föreställa, då jag sätter pennan till papperet, och aldrig hur slutresultatet skall bli. Det är som när jag skriver skönlitterärt, där själva historien eller skrivprocessen i sig tar över skrivandet till en viss del, när man har kommet ett stycke in i handlingen. Inte heller då vet jag till fullo hur en historia kommer att se ut då den är klar.
Alla teckningar, utom tre stycken, är gjorda på konstnärspapper och är i A3-format. Bara snäckan, den bistre indianpojken Nanaawi-gizhig och de två indianbarnen är i A4-format.
Jag inleder med ett par tunna streck gjorda med en hård blyerts och formar en figur uteslutande med vad jag själv kallar naturliga, harmoniska linjer. När figuren är klar skuggar jag ner den med allt mjukare pennor med allt intensivare svärta under vilket arbete även strukturerna, håligheterna, ytmaterialet med mera i figuren träder fram, ofta till min egen förvåning. Jag använder pennor i sju olika hårdhetsgrader från mycket hård till mycket mjuk. När teckningen är garanterat klar, sprayar jag den med cellulosa, för att den skall hålla utan att bli kladdig då man hanterar den.
Det här är det närmaste jag har kommit fritt skapande bildkonst, även om jag givetvis måste underkasta mig ljusets inverkan på skuggor för att åstadkomma tredimensionella effekter och för att försöka få fram intrycket av vad material figuren månne är gjord av såsom, trä, horn, metall och till och med organiskt material.
En egendomlighet hos flertalet av de rent nonfigurativa verken är, att man kan vända på det ett kvarts varv och då se något helt nytt, vända på det ytterligare ett kvarts varv och se ännu något nytt och göra detsamma även en tredje gång. Alla verk har en titel, men det står varje betraktare fritt att tolka in vad som helst beroende på hur han eller hon vill se verket, därför skriver jag inte vad jag kallar dem utom för de tre första.
Dessutom har jag tagit med ett par föreställande teckningar varav tre ur min äldre produktion.
Jag måste erkänna att kopiorna inte är perfekta. Teckningarna är urtagna ur sina ramar - eftersom de sitter bakom glas, som annars skulle ge reflexer - och avfotograferade. Eftersom jag naturligt nog inte vill att någon skall kunna använda sig av mina egna verk, visar jag dem bara kraftigt förminskade. Men för att visa min teknik visar jag även en detalj från ett av dem.
Flertalet av målningarna är här återgivna i samma format, oavsett originalformat.
I framtiden kommer jag även att lägga ut en del av min släktforskning. Jag har släktforskat i 30 år, så det är en del namn jag har lyckats samla på mig, närmare bestämt strax över 20000 stycken.
Here are some photos from a couple of my bicycle vacations in 2005, 2006 and from the summer 2007. The weather the dreadful summer 2007 gave me but one really good opportunity for a vacation by bicycle but that one turned out to be a top one. Besides being an ordinary tourist I made some root-seeking and met with lots of interesting people, Swedes as well as foreign tourists. It’s to wonder how rudimentary knowledge in other languages than English can open doors and give an extra bonus.
Furthermore, when I have at last after all these years constructed a website after months of toil I thought I could just as well show some of my oil-paintings and pencil drawings. As far as painting is concerned I never got further than merely painting from nature, from objects etc, but when it comes to my drawings I think I've found a niche of my own, i.e. something that might be called my very own and personal way of expression. I must say I've never myself come across anything quite like it. I cannot deny, though, that I have to some minute extent been inspired by the two English artists Brian Froud and Alan Lee. These, however, are mostly painters as far as I know.
I call my productions 'sculptural graphics'. It's quite obvious that they do indeed depict something, an object of some kind, but what kind of object? ... Well, that is the question.
The motives are most often totally or partly non-figurative and I rarely know beforehand how a drawing will turn out once finished. It's exactly the same as when I'm writing on a novel or even a short story. It is as if at a certain point during the work the drawing or the novel to some extent is taking over the creation process. This is totally unintended and more than a little spooky!
All the drawings exept three, are made on a paper in A3 paper size made especially for artistic drawings with a 'grain' witch itself gives the drawing a certain feeling of being made of a material of some kind. Only the conch, the stern Ojibwa-boy and the two other Indian children (Lilloeet) are in size A4.
I start a drawing with a couple of thin lines with a very hard pencil that gives just a barely visible result. These I give forms I myself call 'natural' and 'harmonious'. Once the outlines are drawn I start to add shadows with pencils of increasing softness giving the shadows a deeper and deeper blackness. At this point most of the structures begin to appear as well as holes, ridges, the surface etc, sometimes to my own surprise.
I use seven pencils with gradients from very hard to almost pure charcoal. When finished I spray the drawing with cellulose to keep it from getting smudged when handled.
This is the closest I've come to free form art, apart from the fact that I of course have to submit to the nature of light and shadows that can render a three-dimensional look to a given form and give the impression that the object might be made of wood, horn, metal or that it even has organic origin.
One peculiar fact concerning my drawings is that they can be turned ninety degrees, thus giving an almost totally new impression. Turn them further ninety degrees and they'll give yet another impression and turn them a third and last time for yet another.
All my drawings of course have a title given by me, but every onlooker is entitled to interpret them after his or her own mind, therefore I haven't added my names for them but for the first three.
In addition to my artistic drawings I've also picked some illustrations from my early production. I do indeed admit the image quality per se is not perfect. I had to dismount the drawings since they are all protected by glass, which would otherwise have given unacceptable reflexes. Unfortunately they are too big for my A4-scanner, so I had to take photographs of them.
Quite naturally I want to prevent people from using them for their own purposes (for every single one there are 30-40 hours of concentrated work) I only show them greatly reduced in size. To show my technique, though, I do show a larger detail from one of them.
Most of the paintings are represented in the same size here, no matter the original size.