Funderingar

Här tänker jag då och då skriva ner lite blandade tankar om och kring cykling.

Vem älskar cykelbanor?

Om jag måste ta mig fram längs en hårt trafikerad väg, i synnerhet en där hastighetsgränsen är högre än 50, använder jag givetvis cykelbanan om det finns en sådan. För övrigt väljer jag nästan konsekvent bort dem, fastän lagen säger att cyklist skall köra på GC-bana om sådan finns. Men den säger också att cykel även då får framföras på allmän väg, om detta kan ske utan att fara föreligger. Nå, här är ett knippe anledningar till varför i varje fall jag hellre väljer körbanan:

Vilken typ av vägar görs alltid släta som barnastjärtar och vilka görs alltid som mer eller mindre guppiga tvättbrädor redan då de anläggs?
Hur många gånger per år ser du en söndertrasad GC-bana som A) alls är lagad, B) som är lagad utan att det blivit ett extra gupp alternativt ännu en svacka med hårda kanter?
Var på vägbanorna ligger 95 % av allt glasskross, och var under vinter och vår ligger 100 % av allt glasflisvasst krossgrus?
Var någonstans lägger vägarbetare och annat servicefolk alltid upp virke, grus, verktyg m.m. vid vägarbeten?
Var någonstans parkerar de sina fordon under tiden?
Var någonstans finns 60 % av alla centimeterhöga brunnslock?
Där en bilväg korsar en GC-bana, är det då bilvägen som är försedd med farthinder alternativt bommar som är så smala att bilen till nöds kan tränga sig igenom eller är det GC-banan som är utrustad så?
Där en GC-bana löper utmed en väg, är det då GC-banan som är utrustad med fullgod belysning eller är det vägen?
Där en GC-bana löper utmed en landsväg där bilar kör med helljus, är då dessa båda vägbanor avskärmade från varandra så att bilisterna inte skall bländas av cyklarnas starka strålkastare?
Vart skall jag ta vägen när jag plötsligt bortom en skymd kurva ser två föräldrar med var sin barnvagn gå i mitten av GC-banan med lille Kalle cyklande vid ena sidan och lilla voffsingen skuttande på den andra i ett fem meter långt koppel?
Vad händer när jag ringer i min ringklocka när jag ser tre-fyra människor gå i bredd över hela GC-banan? Jo, de stannar och vänder sig om och ser ut som om de tänker: "Oj, något som pinglar på cykelbanan! Har det kommit cirkus till stan?"
På vilken typ av väg har jag själv tre gånger inom loppet av 14 månader blivit påkörd av bilar, eftersom cyklar tydligen inte räknas som fordon på GC-banor och bilar således inte behöver lämna företräde för dem där?
Hur kul är det på en skala att efter en kurva på en GC-bana finna två ridhästar i bredd torna upp sig och att en regnig och mörk kväll slira sig fram i deras slippriga gödsel?

Om någon frågar mig, så anser jag att det borde vara förbjudet att cykla på cykelbanor. Det är betydligt säkrare att cykla på den vanliga körbanan, ty där tvingas bilisterna behandla även cyklar som fordon vare sig de vill eller ej.
Nu skall jag i ärlighetens namn nämna att de flesta bilister är mycket hänsynsfulla mot oss cyklister enligt mina erfarenheter. Den utan varje jämförelse mest hänsynslösa trafikantgruppen är fotgängare. Bara en sådan sak som att 95 av 100 fotgängare går på höger sida på GC-bana, talar sitt tysta språk. På landsväg går alla på vänster sida, så som man har fått lära sig redan som barn.
I samma ärlighetens namn måste jag tyvärr nämna att det även finns åtskilliga hänsynslösa cyklister som utsätter både sig själva och andra för helt onödiga risker. Dock skulle trafiksituationen bli ansenligt mycket bättre på GC-banor om fotgängarna konsekvent gick på vänster sida, och om de höll lite uppsikt bakåt då de går i bredd och om hundägare ville hålla sina djur i kort koppel då de går där. Att hålla uppsikt bakåt gäller givetvis även cyklister som cyklar i bredd.

Några av cyklistens värsta förtretligheter

Ett försök till en lista över sådana förtretligheter som vi cyklister inte själva råder över kan se ut så här - om man bortser från is och snö samt olyckor. Listan är inte definitiv och inte heller särskilt väl viktad - jag har inte ägnat år av filosofiska teoribyggen på att förfina den och gradera alla hemskheter. Allt har jag lyckligtvis heller inte upplevt själv, utan bara tänkt mig in i:

Stöld av cykel eller packning eller åverkan - har aldrig hänt, peppar, peppar
Haveri, rambrott, hjulkollaps etc - har aldrig hänt. Två gånger har en växelvajer gått av, men det har varit hemma i stan.
Trafikfarliga motorfordonsförare - brukar jag otäckt nära träffa på minst varannan dag på en långfärd, oftast långtradarchaufförer.
Illamående. Detta har jag drabbats av åtskilliga gånger, och det är hundrafallt gånger värre då man har tio mil framför sig på cykel, än då man kan ligga hemma på sängen och tycka synd om sig själv.
Envis motvind - vart jag än kör oavsett riktning.
Regn - faktiskt inte så ofta. Höstmorgnar kan emellertid vara både dimmiga och råkalla.
Uselt väglag, till exempel lös sand, makadam, nyhyvlad grusväg, blödande asfalt - mycket sällan.
Dåligt väglag, till exempel gropig grusväg, tjälskadade vägar, gatsten, vägarbete. Nästan varje dag under en långfärd råkar man på åtminstone ett sådant vägavsnitt.
Milslånga uppförslöpor - alltför ofta. Långa uppförslöpor är tröttsammare än brantare men kortare uppförsbackar. Värst i denna genre är dock vägar som går upp och ner, upp och ner, mil efter mil.
Lösspringande, cykeljagande hundar - händer minst vid varannan cykelfärd, även inne i stan, och två gånger har jag då blivit biten av hunden i fråga.
Punktering - har aldrig hänt på en långfärd. Jag fick en mystisk pyspunka en gång utan att efteråt kunna se var slangen var skadad.
Stark trafik - ganska sällan. Man måste planera sina vägval.
Rätt vad det är kan det komma en älg utskuttande från skogen. Älg=stor, tung och robust. Cyklist=liten, lätt och uppskärrad. Har hänt flera gånger, oftast dock rådjur. Jag har aldrig blivit omkullsprungen och har bara lite lätt kört på ett rådjur en gång.
Bland ryggradsdjuren har jag bara en sork och en fågel på miss samvete, men det var inte mit fel någon av gångerna.
Skav- och trycksår - måste förebyggas!
Det finns faktiskt områden i Sverige där det kan vara svårt att finna ett vettigt rastställe, då man börjar bli desperat fikasugen. Rena jordbruksbygder kan vara knepiga därvidlag.
Många är inte de sträckor som jag har cyklat söder om Vänern - Mälaren som jag med fog kan kalla riktigt ödsliga, men just där vill jag inte få ett haveri eller möta en ilsken björn. Som ensam cyklist är man onekligen en smula sårbar.
På ödsliga sträckor kan det dessutom vara väl så fördelaktigt att man förblir ensam ...
På vandrarhemmen kan ibland oväntade saker ske:

Man kan glömma kvar en mycket viktig detalj. Har hänt en gång. Jag glömde alla mina kartor! Lyckligtvis hade jag bara kört en mil, då jag upptäckte mitt fatala misstag.
Att få dela rum med världsmästaren i snarkning. Nåja, så farligt har det aldrig varit. Åtskilliga av mina finaste minnen har jag faktiskt från att ha delat rum med en riktig själsfrände. Men jag har även upplevt åtskilliga andra minnesvärda stunder:
En gång "på tåget" i Lund fick jag nära nog vagga en 18-årig, vettskrämd, kanadensisk student till sömns, efter att han med världens illvrål vaknat ur en fruktansvärd mardröm. Att jag inte själv fick hjärtfraktur den gången är verkligen att undra över.
I Laholm fick jag å andra sidan en godnattkram av en 9-årig, tysk pojke för att han var så lycklig över att han och hans mormor kunde få tala tyska med en äkta svensk.
I Älmhult delade jag rum med en äldre, dansk cyklist, en verkligt gemytlig kille. För att säkert kunna somna använde jag öronproppar. Klockan fem på morgonen purrades jag av dansken, som sa att det var tid att stiga upp. Han hörde min väckarklocka men inte jag!
En gång i Skara när vandrarhemsvärlden inte genast dök upp, fick jag - hör och häpna! - erbjudandet att dela rum med en ung, spansk tjej som studerade till veterinär! Jag såg kanske ut som en intressant fårskalle i hennes ögon - ett tilltänkt dissektionsobjekt.
Ja, vad allt kan man inte möta på ett vandrarhem?!
I rummet bredvid går det livat till! Har hänt vid några få tillfällen.
På ett ställe i Stockholm låg vi nio man i ett rum i källaren utan fönster och med 28 graders värme. Fördelen var, att med folk från sex-sju nationer hade vi väldigt roligt, och vi hjälpte alla till att översätta för varandra från det språk någon av oss inte kunde.
Man kan komma ut i köket, med hungerhallucinationer och finna alla spisplattor upptagna. Händer ibland men inte ofta. Då brukar jag föreslå någon kompromiss. Jag är alltid ensam om att ha cyklat 15-17 mil, så det fixar sig vanligtvis när folk snudd på börjar buga sig i vördnad för "hans nåd" Cyklat Jättelångt.
Väl stående vid spisen upptäcker man att man glömt köpa en oumbärlig ingrediens. Har aldrig hänt, men sådant brukar också åtminstone nödtorftigt kunna fixa sig om det finns fler gäster.
Cyklar man utanför normala semestertider kan man bli helt ensam på ett stort och ödsligt beläget vandrarhem, uppfyllt av spöklika knarranden och andra mystiska ljud. Så har jag övernattat vid två tillfällen. Det är inte värt jag talar om vilket vandrarhem det gäller, men det var samma båda gångerna och är det mest ödsligt belägna jag känner till i södra Sverige!

Uppförsbacke - kompenseras den av nästa nedförsbacke?

Teoretiskt sett är svaret, ja, men bara om man bortser från friktion, luftmotstånd, vägbeskaffenhet och andra faktorer och det blir svårt.
I realiteten förlorar en cyklist alltid vid en uppförsbacke, ibland i kraft, ibland i tid men oftast i båda. Detta kan enkelt åskådliggöras med ett logiskt resonemang nästan helt utan matematiska beräkningar. Betänk dock att matematiska ekvationer aldrig brukar ha språng, varför man kan utgå från att den ger ett steglöst svar vid en steglös ökning av den obekanta faktorn.

Tänk dig att du brukar hålla en marschfart på 20 km/tim. Då tar det exakt en timme att cykla 2 mil på en helt flack väg.
Tänk dig nu en uppförslöpa som är en mil lång och vilken följs av en lika lång nedförslöpa. Den är inte brantare än att du kan hålla, låt säga 15 km/tim. Vad hastigheten i nedförslöpan blir är inte intressant att räkna fram just nu.
Tänk dig istället en uppförsbacke och nedförsbacke av vardera en mils längd. Tänk dig vidare att uppförsbacken är så brant att du bara orkar köra i 10 km/tim uppför. (Då tar det en timme bara att komma upp för backen.) Hur fort måste du då köra i nedförsbacken, för att komma fram till målet på en sammanlagd tid av exakt en timme ...?

Som sagt, en cyklist förlorar alltid på backar. Till skillnad från motvind tar en backe dock alltid slut (förr eller senare). Motvind kan man ha i flera dagar. En väg som mil efter mil löper upp och ner i sega backar är dock mycket tröttande. Dessutom förlorar man en hel del tid. Detta är både trist och träligt. Motvind å andra sidan är i sig en plåga, vilken enligt min åsikt är mer olidlig än regn. Regn är tråkigt; motvind är både tråkigt och jobbigt.
En helt flack väg och vindstilla är det optimala ... men det skulle å andra sidan bli väldigt enahanda i längden. Nog är åtminstone jag beredd att gör mig en smula omak för en hänförande utsikt till exempel. Och visst är lite vind en ren lisa en stekhet sommardag.

Är lite motvind verkligen något att gnälla över?

Den något förenklade formeln för den sammanlagda kraft som en cyklist påverkas av samt dess förklaringar är kopierade och översatta från engelska Wikipedia och lyder som följer:

P = g × m × V_g × (K₁+s) + K₂ × V_a²×V_g

P=kraften som erfordras, uttryckt i watt, g är jordens gravitation, m är cykelns och cyklistens gemensamma massa, V_g är cykels hastighet gentemot marken (den som visas på hastighetsmätaren), s är vägens stigning i procent. V_a är cykelns hastighet gentemot luften. Den ökar vid motvind och minskar vid medvind.
K₁ är en genomsnittligt beräknad konstant för all typ av friktion (däck, kedja, kransar, vevparti m.m.) och brukar anges med det ungefärliga värdet 0,005. K₂ är en likaledes genomsnittligt beräknad konstant för alla former av aktuell, aerodynamisk påverkan (aktuellt lufttryck, luftens specifika vikt, cykelns yta och cyklistens kroppsyta, m.m.) och brukar anges med värdet 0.185 kg/m².

***

Formeln visar att friktionen är direkt proportionell mot hastigheten, dvs dubbel hastighet ger dubbelt så höga friktionkrafter, samt att kraften är direkt proportionell mot vägens lutning.
Vindpåkänningen däremot är proportionell mot hastigheten gentemot luften i kvadrat. Om hastigheten gentemot luften dubblas så fyrdubblas den kraft cyklisten måste prestera för att bibehålla konstant hastighet.
Men eftersom den totala kraften är sammansatt av både friktionskraft och vindpåkänning blir resultatet ett sammansatt värde av de båda - plus av vägens lutning givetvis.

Värdena nedan är framräknade m.h.a. den applet som bl.a. finns på www.kreuzotter.de.
För enkelhetens skull använde jag de förinställda värdena på vikt, temperatur och höjd över havet - dessa påverkar resultatet högst marginellt. Däremot valde jag däck av långfärdstyp.

Här visas den effekt i watt som erfordras för att bibehålla konstant hastighet vid exempelvis 25 km/t på en helt plan väg - i första exemplet då det är helt vindstilla.

Samma förutsättningar fast i en medvind av bara 5 m/s = 18 km/t, en lätt bris enligt meteorologerna:

Samma förutsättningar, men nu som motvind av samma styrka, fortfarande en "lätt bris".
Som synes av nästa bild igen, motsvarar detta en uppförsbacke på 4,21 % lutning, och en sådan backe vill man inte ha åtta timmar framöver!

I detta exempel minskar den erforderliga kraften med ca 125 watt vid medvind, och ökar med ca 265 watt vid motvind.
Hastigheten gentemot luften är naturligtvis mycket lägre vid medvind än vid motvind - vid en medvind på 25 km/t är den ju i ovanstående exempel lika med 0 - och eftersom kraften är proportionell mot hastigheten gentemot luften i kvadrat, kan medvind aldrig kompensera motvind av samma styrka om man kör i en cirkel.
Motvind är pest, pina och plåga!

Slutgiltigt svar på ett omdiskuterat spörsmål.

Vägskylten som anger en backes lutning tolkas olika av olika människor. För att inte leda in läsarna på villospår tänker jag inte nämna de två tolkningar som jag har sett på Internet som är felaktiga. För att en gång för alla klargöra hur en backes lutning definieras, tog jag kontakt med Vägverket på telefon 0771 – 119 119.
Om en backe exempelvis anges ha lutningen 12 % innebär detta att man befinner sig 12 meter högre upp, då man har kört så långt att vägens vågräta komposant är 100 meter (se bild). Rent matematiskt är den sträcka som cykeldatorn anger en liten aning längre än 100 meter, nämligen 100,72 meter, vilket i det här sammanhanget givetvis är helt försumbart. En 100 meter lång uppförbacke med 12 % lutning är dock sannerligen inte försumbar för en cyklist – knappast ens för en bilist, annars skulle Vägverket inte ha kostat på sig en vägskylt som varnar för vägens markanta lutning. Uttryckt i grader är den dock endast 6,84 grader, och i en ritad figur ter sig en så liten vinkel synnerligen harmlös.
Att sedan en cyklist uppfattar en sådan monsterbacke som om den lutar minst 45 grader får väl skyllas på psykologiska orsaker.

Detta är naturligtvis mycket personligt, men flertalet cyklister torde nog uppfatta en backe med bara 3 % lutning som rejält ansträngande, med 5 % som mycket jobbig och med 7 % som rent förfärlig. Min nya cykeldator visar bland annat vägens lutning, så jag har haft många tillfällen att känna efter hur ansträngande en backe med en viss lutning är. Själv brukar jag dock trösta mig med att en backe alltid tar slut även om den är både lång och brant.

Uppdaterad
och utökad
8/8 2011