Funderingar

Eftersom databasen till det forum jag hade tänkt ha uppvisade felaktigheter redan från början och jag därför tog bort det igen, tänker jag istället skriva ner lite blandade tankar om och kring cykling här istället.

Vem älskar cykelbanor?

Om jag måste ta mig fram längs en hårt trafikerad väg, i synnerhet en där hastighetsgränsen är högre än 50, använder jag givetvis cykelbanan om det finns en sådan. För övrigt väljer jag nästan konsekvent bort dem, fastän lagen säger att cyklist skall köra på GC-bana om sådan finns. Nå, här är ett knippe anledningar till varför i varje fall jag hellre väljer körbanan:

Vilken typ av vägar görs alltid släta som barnastjärtar och vilka görs alltid som mer eller mindre som guppiga tvättbrädor redan då de anläggs?
Hur många gånger per år ser du en söndertrasad GC-bana som A) är lagad, B) som är lagad utan att det blivit ett extra gupp alternativt en svacka?
Var på vägbanorna ligger 95 % av allt glasskross och vinter och vår 100 % av allt glasflisvasst krossgrus?
Var någonstans lägger vägarbetare och annat servicefolk alltid upp virke, grus, verktyg m.m. vid arbeten?
Var någonstans parkerar de sina fordon under tiden?
Var någonstans finns 60 % av alla centimeterhöga brunnslock?
Där en bilväg korsar en GC-bana, är det då bilvägen som är försedd med farthinder alternativt bommar som är så smala att bilen med nöd kan tränga sig igenom eller är det GC-banan som är utrustad så?
Där en GC-bana löper utmed en väg, är det då GC-banan som är utrustad med fin belysning eller är det vägen?
Där en GC-bana löper utmed en landsväg där bilar kör med helljus, är då dessa båda vägbanor avskärmade från varandra så att bilisterna inte skall bländas av cyklarnas starka belysning?
Vart skall jag ta vägen när jag plötsligt bortom en skymd kurva ser två föräldrar med var sin barnvagn gå i mitten av GC-banan med lille Kalle cyklande vid ena sidan och lilla voffsingen skuttande på den andra?
Vad händer när jag ringer i min ringklocka när jag ser tre-fyra människor gå i bredd över hela GC-banan? Jo, de stannar och vänder sig om och ser ut som om de tänker: "Oj, något som pinglar på cykelbanan! Har det kommit cirkus till stan?"
På vilken typ av väg har jag själv tre gånger inom loppet av 14 månader blivit påkörd av bilar, eftersom cyklar tydligen inte räknas som fordon på GC-banor och bilar således inte behöver lämna företräde för dem där?
Hur kul är det på en skala att efter en kurva på en GC-bana finna två ridhästar i bredd torna upp sig och att en regnig och mörk kväll slira sig fram i deras slippriga gödsel?

Om någon frågar mig, så anser jag att det borde vara förbjudet att cykla på cykelbanor. Det är betydligt säkrare att cykla på den vanliga körbanan, ty där tvingas bilisterna behandla även cyklar som fordon vare sig de vill eller ej.
Nu skall jag i ärlighetens namn dock nämna att de flesta bilister är mycket hänsynsfulla enligt mina erfarenheter. Den utan varje jämförelse mest hänsynslösa trafikantgruppen är fotgängare. Bara en sådan sak som att 95 av 100 fotgängare går på höger sida på GC-bana, talar sitt tysta språk. På landsväg går alla på vänster sida, så som man har fått lära sig redan som barn.
I samma ärlighetens namn måste jag tyvärr nämna att det även finns åtskilliga lika hänsynslösa cyklister. Dock skulle trafiksituationen bli ansenligt mycket bättre på GC-banor om fotgängarna konsekvent gick på vänster sida, och om de höll lite uppsikt bakåt då de går i bredd. Det senare gäller givetvis även cyklister som cyklar i bredd.

Några av cyklistens värsta förtretligheter

Ett försök till en lista över sådana förtretligheter som vi cyklister inte själva råder över kan se ut så här - om man bortser från is och snö samt olyckor. Listan är inte definitiv och inte heller särskilt väl viktad - jag har inte ägnat år av filosofiska teoribyggen på att förfina den och gradera alla hemskheter. Allt har jag lyckligtvis heller inte upplevt själv, utan bara tänkt mig in i:

Stöld av cykel eller packning eller åverkan - har aldrig hänt, peppar, peppar
Haveri, rambrott, hjulkollaps etc - har aldrig hänt. Två gånger har en växelvajer gått av, men det har varit hemma i stan.
Trafikfarliga motorfordonsförare - brukar jag otäckt nära träffa på minst varannan dag på en långfärd, oftast långtradarchaufförer.
Envis motvind - vart jag än kör oavsett riktning.
Regn - faktiskt inte så ofta. Höstmorgnar kan emellertid vara både dimmiga och råkalla.
Uselt väglag, till exempel lös sand, makadam, nyhyvlad grusväg, blödande asfalt - mycket sällan.
Dåligt väglag, till exempel gropig grusväg, tjälskadade vägar, gatsten, vägarbete - nästan varje dag under en långfärd råkar man på åtminstone ett sådant vägavsnitt.
Milslånga uppförslöpor - alltför ofta. Långa uppförslöpor är tröttsammare än brantare men kortare uppförsbackar.
Lösspringande, cykeljagande hundar - händer minst vid varannan cykelfärd, även inne i stan, och två gånger har jag då blivit biten av hunden i fråga.
Punktering - har aldrig hänt på en långfärd. Jag fick en mystisk pyspunka en gång utan att efteråt kunna se var slangen var skadad.
Stark trafik - ganska sällan. Man måste planera sina vägval.
Skav- och trycksår - måste förebyggas!

Uppförsbacke - kompenseras den av nästa nedförsbacke?

Teoretiskt sett är svaret, ja, men bara om man bortser från friktion, luftmotstånd, vägbeskaffenhet och andra faktorer.
I realiteten förlorar en cyklist alltid vid en uppförsbacke, oftast både kraft och tid. Detta kan enkelt åskådliggöras med ett logiskt resonemang nästan helt utan matematiska beräkningar. Betänk dock att matematiska ekvationer aldrig brukar ha språng, varför man kan utgå från att den ger ett steglöst svar vid en steglös ökning av den obekanta faktorn.

Tänk dig att du brukar hålla en marschfart på 20 km/tim. Då tar det exakt en timme att cykla 2 mil på en helt flack väg.
Tänk dig nu en uppförslöpa som är en mil lång och vilken följs av en lika lång nedförslöpa. Den är inte brantare än att du kan hålla, låt säga 15 km/tim. Vad hastigheten i nedförslöpan blir är inte intressant att räkna fram just nu.
Tänk dig istället en uppförsbacke och nedförsbacke av vardera en mils längd. Tänk dig vidare att uppförsbacken är så brant att du bara orkar köra i 10 km/tim uppför. (Då tar det en timme bara att komma upp för backen.) Hur fort måste du då köra i nedförsbacken, för att komma fram till målet på en sammanlagd tid av exakt en timme ...?

Som sagt, en cyklist förlorar alltid på backar. Till skillnad från motvind tar en backe dock alltid slut (förr eller senare). Motvind kan man ha i flera dagar. En väg som mil efter mil löper upp och ner i sega backar är dock mycket tröttande. Dessutom förlorar man en hel del tid. Detta är både trist och träligt. Motvind å andra sidan är i sig en plåga, vilken enligt min åsikt är mer olidlig än ihållande regn. Regn är tråkigt; motvind är både tråkigt och jobbigt.
Man kan på ungefär samma sätt som ovan visa att cyklister alltid förlorar även då det blåser, även om man kör i en ren cirkel.
En helt flack väg och vindstilla är det optimala ... men det skulle å andra sidan bli väldigt enahanda i längden. Nog är åtminstone jag beredd att gör mig en smula omak för en hänförande utsikt till exempel. Och visst är lite vind en ren lisa en stekhet sommardag.

Slutgiltigt (hoppas jag) svar på ett omdiskuterat spörsmål.

Vägskylten som anger en backes lutning tolkas olika av olika människor. För att inte leda in läsarna på villospår tänker jag inte nämna de två felaktiga tolkningar som jag har sett på Internet. För att en gång för alla klargöra hur en backes lutning definieras, tog jag kontakt med Vägverket på telefon 0771 – 119 119.
Om en backe exempelvis anges ha lutningen 12 % innebär detta att man befinner sig 12 meter högre upp, då man har kört så långt att vägens vågräta komposant är 100 meter (se bild). Rent matematiskt är den sträcka som cykeldatorn anger en liten aning längre än 100 meter, nämligen 100,72 meter, vilket i det här sammanhanget givetvis är helt försumbart. En 100 meter lång uppförbacke med 12 % lutning är dock sannerligen inte försumbar för en cyklist – knappast ens för en bilist, annars skulle Vägverket inte ha kostat på sig en vägskylt som påpekar vägens lutning. Uttryckt i grader är lutningen 6,84 grader.
Att sedan en cyklist uppfattar en sådan backe som om den lutar minst 45 grader får väl skyllas på psykologiska orsaker.

Detta är naturligtvis mycket personligt, men flertalet cyklister torde nog uppfatta en lång backe med bara 3 % lutning som ganska ansträngande, med 5 % som jobbig och med 7 % som rent förfärlig. Min nya cykeldator visar bland annat vägens lutning, så jag har haft många tillfällen att känna efter hur ansträngande en backe med en viss lutning är. Själv brukar jag dock trösta mig med att en backe alltid tar slut även om den är både lång och brant.

Uppdaterad
14/6 2008