Tips och egna lösningar

Cykeln

Växelvajrarna

Växelvajrarna brukar sitta fastklämda på ett sådant sätt att de ofta blir lite lätt skadade redan då man skruvar fast dem. Den bakre rör sig i sin längdriktning vid växling, så den brukar klara sig ganska länge.
Den främre bockas emellertid i en felaktigt riktning då den används, vilket har till följd att den betydligt fortare än den bakre nöts eller drabbas av materialutmattning och går av. Detta har jag försökt förhindra resp förbilliga med två åtgärder, varav den andra är lite pillig - det erkänner jag:
1. Skruven på främre växelföraren har jag försett med två brickor, mellan vilka vajern kläms då skruven dras åt. Detta medför dels att fästdiametern på vajern blir större och brottrisken således mindre, än om den vrids runt den smala skruven, dels att vajern låses fast utmed en större del av sin längd.
2. En vajer är betydligt längre än vad som behövs för den främre växeln. Därför har jag, innan jag fäster vajern, samsat denna i en slinga som löper genom två små fästen för elkablar (populärt kallad "sockerbit", vilken jag har delat i två enkla fästen) i vilka vajern skruvas åt ordentligt (se skiss). På detta sätt blir vajern avkortad utan att för den skull behöva kapas av.
Om jag nu ändå får ett vajerbrott (har hänt en gång), är det bara att slacka lite på vajerslingan, genom att släppa på skruvarna i "sockerbitarna", så att jag får en ny, frisk ände att skruva fast i växelföraren. Detta tar max tio minuter. Den stora fördelen med detta är inte att snåla in på en vajer, utan att man inte behöver krångla med att dra ut den gamla och olja in och trä en ny genom alla rör och löpor.

(Den 23 december 2006 fick jag mitt andra vajerbrott under en stadsfärd. Framtagande av verktygen, fixa vajern, lägga tillbaka verktygen tog exakt fem minuter.)

2007: På min Koga-Miyata sitter främre växelvajern på ett helt annat sätt, så här får jag lista ut något annat till vintern.

Stödet

Då jag köpte cykeln var den försedd med ett stöd som var fäst vid bakgaffeln. Detta var tillfyllest ända tills jag började långfärdscykla. Med packning var cykeln nära att välta, då jag ställde den på originalstödet. I fjol bytte jag ut detta mot ett så kallat centralstöd, det vill säga ett som sitter fästat alldeles intill pedalerna. Nu står cykeln mycket stadigare.
OBS! Denna typ av stöd tillverkas med olika längd. Du måste kanske be affären om att få skruva fast ett och kolla att cykeln inte står för kraftigt lutad men heller inte så rakt upp, att den kanske välter åt andra hållet istället.
Tänk också på att risken finns att cykeln välter åt höger om du börjar med att plocka av den packväskan (de packväskorna) som sitter på samma sida som stödet, det vill säga på vänster sida. Om stödet är så långt att cykeln står nästan upprätt blir den lätt övertung åt höger.
På Koga-Miyatan sitter stödet baktill, men är å andra sidan kraftigare och av betydligt bättre kvalitet.

Sadeln

Även här finns inget rätt eller fel. Liksom allt annat på en cykel måste sadeln testas och utvärderas. Tänk på att den skall kännas rätt även efter ett pass på kanske åtta timmar och naturligtvis även efter tio sådana pass och under en ännu längre cykelsemester.
Jag är inne på min andra sadel med gelstoppning. Det borde i all rimlighetens namn vara bättre med en sadel som har extra stoppning än en utan. Detta beror dock helt säkert på hur man är skapt samt hur man cyklar och vad man kan tänka sig att stå ut med. Det finns långfärdscyklister som fnyser åt gelsadlar.
Även tänker man sig väl att en riktigt bred sadel borde vara bekvämare än en smal. Detta är dock en kluven sanning. Första halvtimmen kan det nog vara så, men en bred sadel kan istället vara en källa till fler skavsår. Den sadeln jag har nu är nog en liten aning för bred. Den skall jag nog bara ha under vinterhalvåret, då jag inte cyklar så långa sträckor. Till våren chansar jag på att köpa ännu en, en som är något smalare. De flesta sadlar är enligt mitt tycke alldeles för breda framtill med risk för skavsår, och ändå är mina lår inte direkt tjocka.
Läs även vid Utrustning - Benen.

Pakethållaren

En normal pakethållare är ganska smal. För att inte ryggsäcken sakta men säkert skall glida ner på ena sidan, har jag gjort en extra ram i fyra millimeter grov stängseltråd. Den är ca 12x25 cm, och den klämmer jag fast på tvären med pakethållarens egen klämma efter att jag hängt på packväskorna. Den ger ett extra stöd åt den ganska breda ryggsäcken, men hindrar mig ändå inte från att kunna öppna och komma åt packväskorna.
Så sent som i höstas såg jag att det finns pakethållare att köpa som har en dylik funktion inbyggd.

Köksattiraljer

En god idé, om man tänker ge sig ut på cykelsemester, är att halvt maniskt samla på sig alla pyttesmå burkar, askar och miniflaskor (helst i plast) som man bara kan komma över. Diskmedel, kryddor m.m. behövs inte i några stora mängder, och stora förpackningar tar plats och väger för mycket. Man behöver även ett par lite större burkar och flaskor för exempelvis Bregott, olja m.m.
För övrigt älskar jag att fundera ut kluriga lösningar på mer eller mindre griniga, cyklingsrelaterade problem.

Tesil, tratt och decilitermått - allt i ett

Oftast finner man en tesil i någon av vandrarhemmets kökslådor men inte alltid. Inte heller alltid finner man ett decilitermått. Av någon outgrundlig anledning får dessa redskap ofta "fötter". Till yttermera visso är det godare om teet är helt fritt från grums även då man dricker upp sista slatten.
Detta har jag löst på ett bra sätt genom att tillverka en grej som sköter båda nyssnämnda uppgifter plus att det fungerar som tratt. Jag har dessutom tillverkat ytterligare ett litet mått för ris av samma grundmaterial.

Efter att ha provat flera plastflaskor, fann jag en vars hals passade perfekt i min termos, nämligen ACO Ansiktsvatten inköpt på Apoteket. Halsen var varken för trång eller för vid.
Den flaskan skar jag av på mitten. Flaskans bottendel klippte jag ner till ett rismått, så att detta rymmer exakt en halv deciliter. Detta lilla mått förvarar jag i påsen med ris.
Överdelen klippte jag likaledes ner, så att den med korken påsatt rymmer exakt en deciliter. Den är med andra ord perfekt att mäta upp vatten med då jag skall koka en halv deciliter ris eller då jag exempelvis behöver mäta upp vätska till en sås.

På morgonen förvandlas detta mått till en tesil. Då skruvar jag av korken och sätter i ett tefilter. Och nu kommer en fiffig lösning på hur man skall få filtret att hållas utspänt, så att tevattnet rinner igenom detta och inte bredvid. Ur mittendelen av den således väl utnyttjade plastflaskan klippte jag ut en styvt centimeterbred ring, vilken jag därefter klippte upp så att den kan öppnas (och vikas ut till en remsa). Jag kortade av den med ca halvannan millimeter. (Prova den och korta ner den exakt så mycket som behövs, varken mer eller mindre - så att den skall passa flaskans innerdiameter.)
När filtret är isatt tar jag ringen, klämmer ihop den, för ner den en bit i filtret och släpper den. Plastringen har en naturlig elasticitet och spänner därför ut filtret inne i tesilen. I och med att den är en aning avkortad ligger dess ändar nu mot varandra och håller den sålunda i läge.
Nu kan man hälla vattnet genom filtret utan att detta rätt som det är dras med och faller ihop. (Glöm bara inte att skruva på korken igen efteråt!)

Bestickpåse

De bestick som man använder under färd bör förvaras i en påse av något slag, dels för hygienens skull, dels så att man skall hitta dem.
Jag lånade grannens symaskin (bra karl reder sig nästan själv) och sydde först en prototyp och därefter den som jag numera använder. Man sticker ner besticken från ena kortsidan i den och knäpper igen en flik. Den har fyra långsmala fickor och är ca 4x20 cm. Den har en ficka för en tesked (om jag exempelvis köper en kiwi), en för en matsked och en för en kniv - alla besticken är tunna och lätta (och billiga). I den fjärde fickan har jag stoppat ner en bit kraftig plast (röd byggplast) som jag har vikt så, att den bildar en helt tät innerficka. I den således plastinklädda fickan stoppar jag ner de bestick som jag har använt under färd. På så vis kladdar dessa inte ner själva bestickpåsen, och risken för bakterietillväxt är således drastisk minskad.
Det gäller bara att inte glömma att diska även dessa bestick på kvällen. Och jag stoppar ögonblickligen ner dem igen då jag därefter har torkat av dem med hushållspapper, så att de inte i distraktion försvinner ner i vandrarhemmets lådor.

Skafferilådan

All mat, utom den som jag köper längs vägen, har jag i en låda som i sin tur består av två hoptejpade kaffeförpackningar (jag tror att sådana börjar bli ovanliga nu för tiden). Den ena är dessutom isolerad med ett 1 cm tjockt lager av skumplast. I den senare förvarar jag burken med Bregott, den lilla minifrysklampen och den mat som skall ätas till lunch. I den andra ligger kryddlådan - även den bestående av två hoptejpade pappersaskar, två askar som det har varit lagerblad i - och alla de övriga torrvarorna.
Bredvid skafferilådan i köksväskan står termosen och ovanpå denna ligger en kaka till teet och påsen med smörgåsarna. I ytterfickan har jag rena plastpåsar och lite hushållspapper.
När smörgåsarna är uppätna finns det plats för exempelvis två burkar öl, några frukter eller ett litet, platt bröd då jag handlar mat.

Trött och mer än en mil kvar

Det här kan låta pinsamt självklart och löjligt, men då jag tycker att jag önskar att jag vore framme genast, brukar jag alltid intensivt sitta och tänka på något. Jag kan i minsta detalj gå igenom vad jag skall inhandla och hur jag skall laga maten, eller för mitt inre sjunga en sång och försöka komma ihåg den del av texten som jag aldrig tycks kunna lära mig, eller gå igenom något trevligt projekt som ligger hemma och väntar, eller skam till sägandes helt enkelt bara dagdrömma om något kul. Det är rent häpnadsväckande hur man därefter kan "vakna till" och upptäcka att det bara är ett par kilometer kvar och knappt ha en aning om hur man har kommit så långt.
Detta fungerar naturligt bäst för oss ensamcyklister, och det fungerar givetvis inte alltid lika bra. Att istället sitta och beklaga sig hur trött man är och räkna antalet kilometer, är å andra sidan det sämsta man kan göra.

Forum

Ett tag tänkte jag ha ett eget forum här, men det bara krånglade, och dessutom är det vettigare att du tittar in på ett forum som redan är välbesökt och där det redan finns en hel massa frågor och svar.
Problemet med flertalet fora är emellertid dels att var och en som gör ett inlägg där gör detta till ett eget ämne fast det finns tjogtals nästan identiska ämnen man istället borde ha gjort sitt inlägg i, dels att alla dessa ämnen totalt saknar uppdelning i kategorier. Reskompisar, kartor, kedjelås, matställen, biljetter, övernattning m.m. ligger i en enda lång oöverskådlig rad över fler sidor, vilket gör det krångligt att hitta rätt. Mitt forum, den lilla tid det existerade, var inte organiserat så släpphänt.
Här är ändå ett som innehåller mängder av intressanta och upplysande saker. Använd sökfunktionen, så finner du lättare det du letar efter:

Utsidan.se - Stor sajt med massor av aktiviteter bl.a. detta forum

Eftersom jag själv inte är en fena på tekniska detaljer, kan du titta på detta forum om du har mer intrikata frågor. Det är dessutom föredömligt organiserat:

Cykelforum.se

Länkar

Här finns bara länkar till andra cykelentusiaster, utan prioritetsordning, samt till ett par organisationer. Jag har bara tagit med sådana som jag anser vara någotsånär adekvata för vanliga semestercyklister, det vill säga för oss som inte är vana vid extrema långfärder och som inte i förstone tänker cykla utomlands. Länkar till cyklar i sig, till cykelutrustning, reparation och service, cykeluthyrare, jordenruntfarare m.m. kan du enkelt finna själv på nätet och i länkskafferierna på flera av de webbsajter jag anger här:

Länkar till andra cykelentusiaster

Övriga länkar

Jag zoomade in maximalt på satellitbilderna på Hitta.se och kunde tydligt se både min egen balkong och exempelvis vägmärken och stoppsignaler! Gatorna är ganska men inte helt tomma på människor. Det verkar som att man har retuscherat bort en del av dem av någon anledning.
Tätorter har naturligtvis bäst upplösning, men både där och på landsbygden är alla områden uppenbarligen inte klara, ty här och var är upplösningen betydligt sämre, och på en del ställen är satellitbilden ersatt av en vanlig karta.
Fullkomligt otroligt är det ändå!

varenda gata finns inte med på Googlemaps Street View men förbluffande många. Som vanligt är alla tätorter väl gomomkorsade (men inte till 100 %) medan byar och småorter endast är med, om Googles fordon råkat passera dessa på sin färd genom världen.
Många landsvägar är också fotograferade, så på vissa ställen kan man provcykla hela sin uttänkta färd framför datorn, eller nostalgiskt göra om turen efteråt. Jag fann ett ställe längs en färd jag gjort, där jag hade tagit ett foto men glömt att anteckna var jag befann mig. Nu har jag kunnat namnge det fotot med korrekt geografisk angivelse.

Hitta.se har startat en liknande funktion men har bara betat av runt trettio städer i Sverige (men inte alla deras ytterområden), och som vanligt är Norrland mycket knapphändigt representerat.
Klicka på länken Gatunivå på deras startsida och se om din stad finns med.

Uppdaterad
19/2 2010