En vanlig dagsfärd
Trots att jag sedan 1999 har hållit med att cykelsemestra (plus en cykelsemester för tjugofem år sedan), så brukar jag ändå alltid sova lite oroligt natten innan avfärd. Resfebern sätter in lika starkt varje gång ... på gott och ont. När jag sedan sätter mig på sadeln i den tidiga gryningen dagen därpå vid sex-halvsjusnåret och har trampat iväg hundra meter bara, infinner sig samma gamla vanliga, nästan berusande känsla av glädje av frihet och faktiskt en smula ävertyrslusta - ingen cykelfärd är den andra helt lik oavsett om det är samma vägar som måste betas av under färdens första (och sedermera dess sista) dag. Glädjen stiger ännu mer när jag är ute ur Göteborg och har kommit in på en landsväg.
Fikarast
När det är dags för dagens första rast, "den gyllene förmiddagsfikan", har jag kommit runt fem mil på väg. Även om jag då sitter på samma invanda fikaställe, och det gör jag alltid Dag 1, tycker jag att semesterfärden nu har börjat på riktigt.
Förr var det kaffe som gällde, men jag har numera helt gått över till te. Te piggar upp lika bra och släcker törsten bättre än kaffe, och te finns att köpa i snart sagt oändliga variationer av smaker. Själv håller jag mig dock till en enda väl beprövad sort såsom mitt optimala utflyktste, nämligen Yunnan, ett te jag aldrig tröttnar på, ett te som för mig smakar sommar, frihet, cykelsemester och livsglädje. Den enda lilla sorgen med ett så gott te är då termosen är tömd.
Till teet tar jag en dubbelmacka av ljust bröd. Pålägg är inte så viktigt men kommer jag hemifrån, består detta av skinka eller något annat rent kött, inte starkt kryddad favoritkorv och liknande. Det är stillandet av hungern och törsten som har högst prioritet under färd liksom att få en skön rast, även om det naturligtvis är viktigt att maten smakar gott. Detta är säkert en personlig sak, men själv undviker jag grovt bröd vid långfärdscykling. All mat under färd skall vara så lättsmält som möjligt. Mörkt fullkornsbröd med nyttig fibertillsats av hälften kli, hälften halm, hälften bark och hälften granris får man njuta av då man kommer hem 
.
Jag kompenserar bortfallet av spannmålsfibrer genom att istället äta fyra-fem frukter varje dag, vilket är gott, nyttigt, saftigt, läskande och ger ett snabbt energitillskott. Under den senare delen av sommaren är det härligt att kunna komplettera med ett par deciliter blåbär eller hallon. Som cyklist hinner man lägga märke till många fina bärställen utefter vägen.
Fikat tar inte mer än max femton minuter. Såvitt inget annat pockar på min uppmärksamhet, kan jag därefter kosta på mig tjugo-trettio minuters full vila. Om markbeskaffenheten tillåter det, plockar jag fram mitt liggunderlägg av grön lakansväv, och sträcker ut mig på mage - min värkande rygg tillåter inte att jag ligger någon längre stund på rygg på hårt underlag och det är skönt att kunna avlasta sittfläsket en stund.
Någon gång då och då tvingar mig hungern att stanna och äta oavsett var jag råkar befinna mig, annars är det inte oväsentligt var man väljer sin rastplats. Det skall vara en fröjd även för ögat och för själen då man fikar. Kör hellre tjugo minuter till om du tror att du därmed kommer till ett mycket bättre ställe. Det är emellertid trevligt att variera sig och således inte alltid välja en björkhage med utsikt ut mot betande kor och en sjö i fonden. Ibland väljer jag en bänk i en park med härlig blomdoft, ibland en stengärdsgård omgiven av åkrar och ängar, humlor och drillande lärkor, ibland en bergknalle mitt inne i en susande skog med fåglar på högsta volym, ibland en badstrand vid en sjö eller vid havet med stojande människor. Det är viktigt att man samlar på olika intryck. Men det är klart, två saker lockar alltid . . . vattendrag och utsikter.
Om jag skall köra mycket långt någon enstaka dag, 18-20 mil, och därför startar ännu tidigare än jag brukar, inleder jag med en kortare och mer frugal rast efter ca två timmars färd - en macka eller en frukt och lite vatten. Då är det ännu lite svalt, ibland till och med lite lätt kyligt med morgondimma. Den härliga, efterlängtade förmiddagsfikan sparar jag då tills det blir varmare och jag gjort mig ännu mer förtjänt av den.
Starta tidigt - tag god tid på dig - kom fram så att du har tid kvar av dagen
Bland ickeprofessionella, ickejordenruntfarande långfärdscyklister må jag möjligen kunna anses ligga i det övre skiktet vad beträffar dagsetappernas längd. Jag cyklar hyfsat långt, åtminstone för min ålder. En dagstur är som jag nämnt ytterst sällan kortare än 15 mil. Åtskilliga lägger emellertid både tjugo och tjugofem mil bakom sig varje dag. Detta är på tok för mycket för mig. Jag vill njuta av varje mil, även den allra sista sträckan på dagen, och tjugo mil under en cykelsemester är väl maffigt till och med för mig. Dock brukar jag sällan vara ute längre än en åtta-tio dagar i sträck och istället göra flera färder. Från 2007 har jag dock ruckat på detta. Numera tänker jag alltid försöka ta en tripp per sommar om minst två veckor.
Eftersom jag alltid startar i svinottan, hinner jag gott med att stanna till vid en gammal kyrka, vid en runsten, en brusande fors eller att cykla runt en timme i någon intressant stad längs vägen. En annan viktig sak eftersom jag alltid cyklar ensam, är att få sitt sociala behov tillgodosett. Även om jag exakt vet var jag är och vart jag skall cykla, låtsas jag emellanåt som om jag vore osäker på vägen, så att jag får en god anledning att stanna till och språkas vid med den rara tanten i trädgårdslandet, med mannen som målar sitt staket, med den söta flickan i kiosken eller med ortens "livsfarliga" moppegäng som trängs utanför samma kiosk (då kan man samtidigt passa på att tala om för dem hur hösäckigt det är att passivt sitta på en moped, när det finns sådana underbara tingestar som cyklar). Jag har även antastat en topless mamma med en nyfiken ettåring på armen, för att fråga om vägen då jag befann mig nära en badstrand. Även ettåringen pekade ivrigt ut sitt alternativ på min karta. Att komma med en karta i handen och se lite vilsen ut, är ett lika osvikligt sätt att få kontakt med människor som om man har barn eller hund! Sådana spontana samtal kan visa sig oväntat intressanta och bli bortåt halvtimmen långa. Detta är en stor del av resans nöje.
Lunch i naturen - dagens höjdpunkt . . .
När mellan halva och två tredjedelar av färden är avbetad, vid pass klockan tolv eller ett, instundar en av cykeldagens absoluta höjdpunkter: lunchen!
I synnerhet nu gäller det att skaffa sig en så trevlig sittplats som det bara är möjligt. Man vet att man har lyckats i sitt uppsåt om man åratal efteråt livligt kommer ihåg hur trevligt det var i Frödingsdungen i Karlstad, på den där sittvänliga klippan utanför Kyrkesund på Tjörn, på den där stocken vid sjön Åsnen i södra Småland, vid bordet i Kråkeryds naturreservat med milsvid utsikt över Vättern bort mot Visingsö och Västergötland, bland de släta, rundade stenarna på Ölands norra udde, på stenblocket vid Smygehuk med alla utländska turister som fotograferade den cyklande infödingen, ute på Grenen i Skagen och högt uppe på Fredrikstens fästningsvall med milsvida vyer över Halden och Idefjorden som knappast låter sig beskrivas. Alla de andra icke lika väl namnfästa, ehuru i lika kärt minne bevarade hundratals ställena ej att förglömma, vilka skänkt skugga eller sol, god vila och lisa för själen samt smekt mitt sinne för skönheten i det enkla och naturnära.
. . . men ät inte för mycket
För de flesta semestercyklister med erfarenhet gäller det att äta lite men ofta samt i god tid innan man blir riktigt hungrig. Äter man för sällan, äter man sannolikt även för mycket, och då krockar de av kroppens olika signaler som styr blodcirkulationen. Magen vill behålla lejonparten av blodet för matsmältningen, medan benmusklerna istället vill dirigera blodet ut till sig, då man skall iväg igen. Detta kan resultera i både magont och illamående, två av de värsta akuta åkommor man kan ådraga sig på en cykelsemester, olyckor undantagna.
Äter man för sällan finns dessutom risk att man får blodsockerfall, och detta kan i värsta fall resultera i yrsel, skakningar och svimningskänslor och kan rent av vara livshotande.
Min lunch består alltid av lite kokt ris, max ½ dl i okokat tillstånd (pasta går naturligtvis lika bra) samt helt lite, bara ca 50 gram, av gårdagens middag av kött eller fisk samt 2½ dl fruktyoghurt med ytterligare frukt nedskivad som läskande och energirik efterrätt, vardera maträtten i sin plastburk med skruvlock. Detta räcker mer än väl och det brukar smaka lika bra som en aldrig så fin restaurangmiddag trots att maten måste ätas kall. Efteråt blir det någon form av vila i minst en halvtimma. Emellanåt kan vilan kombineras med ett stillsamt besök i någon friluftspark, en hembygdsgård, i en intressant kyrka eller dylikt.
Det har hänt åtskilliga gånger att jag har somnat under en lunchvila, men jag har aldrig så att säga försovit mig utan vaknat igen efter kanske tio-femton minuter, underbart vederkvickt.
Resterande två eller tre raster brukar ta tio minuter till en kvart med en frukt eller en smörgås och vatten. Rasterna förutom stannar jag ofta till för att titta på något som fångat mitt intresse eller för att ta ett kort med min digitalkamera och samtidigt passa på att dricka mer vatten, eller bara för att riktigt inse hur otroligt skönt det är att leva just nu!
Det händer faktiskt att jag får ett "anfall" av ren lyckokänsla. Lycka, är väl annars något vi inte är alltför bortskämda med.
Dagsetappen är avklarad
Någon gång mellan klockan sjutton och arton är jag framme vid vandrarhemmet. Det skall inte förnekas att det även är härligt att komma fram till dagens mål. Och nog händer det att den allra sista milen någon gång kan kännas en smula seg, även om det är själva cyklingen som jag finner mest nöjsam.
Efter incheckningen duschar jag, tvättar hastigt upp kläderna med lite tvål eller schampo och försöker att så fort som möjligt få ut dem i solen, så att de hinner torka till nästa morgon. Detta har högsta prioritet vid framkomsten! Maskintvättar kläderna gör jag först efter fyra-fem dagar ute.
Först därefter är det tid för matlagning och middag. Då äter jag minst dubbel ranson mot vad jag gör i vardagslag hemma. Min middag består av 300-400 gram kött eller ett helt fiskblock med fyra potatisar, eventuellt en flaska kall sås alternativt en hel tub majonnäs till fisk, ett par tomater och en öl. Jag sparar ca femtio gram kött eller fisk till nästa dags lunch och eventuellt ytterligare lite att ha som pålägg. Det är mycket viktigt att jag får i mig så mycket protein och fett som jag bara orkar äta. Då har jag fått i mig kanske hälften av den energi jag har gjort av med under dagen. Är jag ute fyra dagar eller mer, brukar jag gå ner i vikt ett till två hekto per dag. Av den anledningen törs jag nästan inte vara ute längre än kanske max två veckor. Denna viktminskning får jag ta igen under hösten, eller ännu hellre under julen. Givetvis har inte alla cyklister min typ av blixtsnabb ämnesomsättning, men som långfärdscyklist skall man nog vara lite uppmärksam på sin vikt.
När alla kvällssysslor är klara kan jag ta en halvliter glass medan jag skriver klart min körjournal. Resten av den yoghurt som inte sparats till morgondagens lunch, äter jag till frukost nästa dag. Självklart dricker jag även åtskilliga liter extra vätska på kvällen. Jag kan inte vara helt säker på att jag har fått i mig tillräckligt under dagen. Även på morgonen vätskar jag upp mig med minst en halv liter innan jag åker, så jag har en liten buffert de första timmarna.
Kryddor till matlagningen måste man själv ha med sig
I min skafferilåda har jag det mesta som man kan behöva för att kunna tillaga även färska råvaror, det vill säga kött och fisk till en god måltid. Jag äter mycket sällan färdiglagat och slarvar aldrig med maten. Middagen ska vara en smaklig belöning för dagens insats.
I lådan finns bl.a. en specialinredd pappersask som fungerar som kryddskåp. Där finns lite av de mest allsidiga kryddorna, var och en i en liten miniburk av plast samt soya och till och med en skvätt sherry.
Med lite kryddor kan man fixa till en superb måltid även om den naturligtvis inte kan bli alltför kulinariskt vidlyftig eller särskilt varierande. Jag har även med olja att steka i samt Bregott till mackorna. Färskt bröd är visserligen gott som det är, men en smörgås med smör är långt mycket godare, i synnerhet om man inte har något pålägg. Det går åt 20-30 gram Bregott per dag. Det tar jag med mig i en plastburk av lämplig storlek för resans längd.
När jag har brett mina mackor på kvällen, ställer jag in min lilla burk med Bregott i frysen, där den får stå över natten. Där lägger jag även en liten, platt plastflaska med vatten som tjänar som frysklamp. Den rymmer 1½ dl vatten vilket också kan nyttjas som extra vätska vid desperata tillfällen. Det går naturligtvis lika bra att ha utspädd juice i den. Den flaskan har innehållit BarKing "Lakrits-shot" (så kallat flytande godis att smaksätta brännvin med) och är perfekt i form och storlek och är av mycket god kvalitet och tål att frysas om och om igen. Allting inför nästa dag måste vara klart redan på kvällen - även vattenflaskorna skall vara fyllda och inställda i kylen, en med vatten och en med äpplejuice. Min lilla reseväckarklocka ringer senast klockan fem varje morgon. Innan avfärd ges bara tid för de nödvändiga morgonrutinerna plus att rummet skall städas. Det brukar ta knappt en och en halv timma sammanlagt utan jäkt, så före halv sju sitter jag åter på cykeln.
Ställ frågor till vandrarhemsvärden innan han/hon går för kvällen och umgås med de andra gästerna
Det är ofta en god strategi att kvällen innan ha tagit reda på hur man snabbt och enkelt tar sig ut ur staden eller ur samhället om man befinner sig på en större ort. Det är inte att ta för givet att man möter så ansenligt många andra lika morgonpigga människor som man kan fråga vid den tiden om man kommer vilse. I synnerhet en helgmorgon är det ganska tyst och lugnt och oftast lite trafik. Fåglarna sjunger så att hela världen vibrerar och morgonsolens strålar är som allra vänast. Hellre gå upp tidigt och komma fram tidigt på kvällen, så att man slipper jäkta under färden och så att man har tid att prata med de andra trevliga gästerna på vandrarhemmet och göra en extra runda på den aktuella orten. Har man tur kan man få svänga sig med sin engelska eller med sin lite kantiga tyska eller danska. I synnerhet tyskarna blir jätteglada om de kan hitta en svensk som de kan tala med, för att nu inte nämna deras barn! Jag har aldrig sett barn så uppskruvat pratsamma som de tyska ungar jag frågat om skolan de går i, de senaste slangorden, vilka lekar som är populära osv. I min gränslösa inbilskhet tänker jag mig att detta antagligen skänker även dem lite extra krydda på deras semester i Sverige och ger även dem något litet minne av "svensken som talade hellre än bra men som i alla fall talade tyska".
Låt dagens lunchmat få lite tid på sig att riktigt kallna
Det första jag gör på morgonen då jag klätt på mig är att gå till köket och ställa in mina båda matburkar i frysen och även lägga påsen med smörgåsarna där. Först när jag är klar och skall lämna vandrarhemmet plockar jag ut matvarorna ur kyl och frys. Smöret är redan djupfryst medan lunchmaten nu är isande kall. När jag senare på dagen äter min lunch är yoghurten fortfarande kall om än inte kylskåpskall. Detta är en lika ljuvlig upptäckt varje gång.
Jag törs inte lägga in vattenflaskorna i frysen även om jag skulle vilja det. Eftersom de är helt fulla är risken överhängande att de fryser sönder. Nå, en vanlig sommardag är åtminstone den med vatten likafullt både tömd och fylld på nytt innan lunchen, så det kan väl kvitta. Det är inte kylan man behöver som långfärdscyklist utan vätskan. Däremot är jag noga med att diska även vattenflaskornas korkar varje dag. Någon bakteriehärd vill jag inte att de skall bli i sommarvärmen. Magsjuka och cykling hör inte ihop!
I år, 2007, tänker jag emellertid testa att fylla den av flaskorna som innehåller äpplejuice endast till lite knappt två tredjedelar och placera den liggande i frysen. På morgonen fyller jag den med vatten. Om flaskan håller utan att gå sönder, kommer jag att få uppleva lyckan att kunna dricka iskall juice till lunchen. Detta funkar med en PET-flaska; det vet jag.
Resultat: En riktigt varm dag fungerar inte ens detta. Isen har smält och juicen är redan varm vid lunchtid. Emellertid har jag kommit på två knep att behålla den ganska kall. Fram till fikan ställer jag ner juiceflaskan i den ena sidoväskan – där finns det än så länge gott om plats och väskan med innehåll fungerar som isolation mot värmen. När fikan är överstökad fyller jag termosen med den fortfarande kalla juicen och placerar därefter plastflaskan i sitt flaskställ på ramen. Om resten av juicen är varm framemot eftermiddagen spelar mindre roll bara lunchdrycken är kall.
8/4 2009